I Gameplay recenserar jag i regel aldrig expansioner eller extramaterial till spel. Det finns en väldigt enkel anledning till det; så enkel att jag nästan slösar utrymme på min digitalt gränslösa blogg när jag klargör den. Expansioner är i regel mer av samma sak. Att göra tv på mer av samma sak – och konstatera just detsamma – känns som slöseri med mediautrymme som kunde varit något nytt och fräscht förunnat.
Jag slutar därför aldrig att förvånas över spelmedias naivitet när det kommer till detta. Nu på senare tid har jag i synnerhet retat upp mig på recensionerna av allt DLC-material som följt i efterdyningarna av spel som Fallout 3, Fable 2 och Grand Theft Auto 4.
Det är självklart till stor nytta att förklara vad man får för sina pengar, men varför måste det vara i form av recensioner där tyckarna konsekvent ska älta oväsentliga och trötta resonemang om dessa tillökningar? Strukturen är pinsamt nog alltid densamma. Först en tvingad innehållsbeskrivning, sen det oundvikliga och självklara konstaterandet: det är bara mer av samma sak..! Bara något för de som gillade originalspelet. Bara för de som vill ha mer. Mellan raderna kan man på något sätt utläsa besvikelsen över detta bara; tröttheten som recensenten känner när denne inser att det inte är något nytt.
**
Vi bryter för en extrainsatt nyhetsrapport. This just in: Expansioner ÄR mer av samma sak! De har överhuvudtaget inget annat syfte än att ge dem som gillade spelet mer av vad de gillar! Expansioner är säkra produkter, helt enkelt för att köparna ska veta vad de får. Etiketten är ganska talande.
När det har blivit dags att innovera, evolutionera, förändra, förbättra och förädla – ja, ser ni, då är det dags för en uppföljare!
**
Men det finns också motsatta fall; fall där spelen har inflytande nog för att skapa hela subkulturer där de enda värdiga recensenterna är groupies så besatta och hjärntvättade att allt mervärde är det bästa som någonsin hänt, eftersom det föder beroendet. Jag syftar givetvis på Wrath of the Lich King, som fått toppbetyg efter toppbetyg i så gott som alla medier. Tio av tio. Bäst. Det recenseras konsekvent av World of Warcraft-dårar som är mitt uppe i trippandet; som i euforin över att de fått mer när abstinensen varit som värst inte kan tänka klart. Blizzard är mycket väl medvetna om vad som är mer av det goda, och för dem är dessa expansioner just säkra produkter. Nya platser att besöka, nya nivåer att klättra till och ny utrustning. För detta kallas Blizzard genialiska visionärer.
Hela min poäng är att recensioner av expansioner är så fruktansvärt överflödiga. Så onödiga. Och när man läser dem undrar man varför skribenterna själva inte reflekterar över något så självklart. Att de inte ifrågasätter sitt eget uppdrag. För det leder dem alltid tillsamma slutsats.
Det är mer av samma sak.