Hösten 2007 var en jobbig tid för eder evige spelrecensent. Han (jag i tredjeperson) fick nämligen sätta sig in i inte mindre än två skateboardspel. Det var lite som jag föreställer mig att det är att harva med rullstol i uppförsbacke.
Man kanske inte kan lära en gammal hund stå på skateboard. Tony Hawk har ju trots allt varit med sen början av 2000-talet, och min rumskompis och kollega under denna tid – Oskar Wolontis – närmast knarkade grinds och grabs redan då, slakt liggande på madrassen framför sin lilla tjock-tv. Runt honom drällde för denna högtid fascinerade kompisar med tröjorna vid naveln och bitar av snacks i mungiporna (vill minnas att det var sombreros). Men även om jag emellanåt satt med – mest för gemenskapen – förstod jag inte tjusningen överhuvudtaget. Med Tony Hawk, alltså. Sombreros är ju skiten.
Och vad alla älskade SSX sen. Det skulle tydligen vara helt fantastiskt. Men bara själva förekomsten av en bräda gjorde mig alldeles nedbruten psykiskt. Till slut närmade jag mig fenomenet trots allt. Då slog inlärningskurvan mot mig som en betongvägg. För att hoppa skulle man släppa hoppknappen. Bara en sådan sak. Mina reflexer vägrade förstå det.
Nu sitter jag med Skate 2. Uppföljaren till ett skateboardspel jag aldrig bemästrade. Och även om mina reflexer iallafall har hunnit mogna inför tanken att styra brädan med den högra analoga spaken, är det så bisarrt svårt för mig. Vissa påstår i pedagogiskt syfte att Skate spelas som ett slagsmålsspel med dragrörelser. Typ Street Fighter. Fan heller. Den högra analoga spaken ÄR brädan. Den vänstra ÄR karaktären. Och båda ska spakas i harmoni.
Så får jag 28 874 poäng i ”Hall of Meat” för att jag bryter nästan alla ben i kroppen. Och det är bekräftat. Jag är världsmästare på att vara sämst.