När många av er läsare var små eller kanske inte ens födda – och Christer bara i övre medelåldern – anordnade man på höstkanterna en spelmässa i London. European Computer Trade Show – förkortad ECTS – erbjöd ett avslaget andrahandsutbud för de medier som inte hade ålder eller budget att åka till E3.
Just i dessa septemberdagar år 2000 nylanserades nöjessajten Punkten.se, där min spelsajt Zlot intog spelavdelningen. Resultatet var Punkten Zlot, i all sin semantiska skönhet. Jag och min gamle vän och kollega Oskar Wolontis hade räddat oss över från den pengablödande samarbetspartnern Spray för att här fortsätta våra sköra karriärer som speljournalister på heltid – båda 17 år unga. Inget kunde ha gjort oss lyckligare eller mer inspirerade i detta möjligheternas sköte än vår första spelmässa. Andra lovande förmågor lät sig smittas av denna lycka, så snart var fyra Zlot-soldater på väg mot London, ackompanjerade av dåtidens härligt megalomaniske webb-tv-maestro André.
Naiva grabbar och hårda budgetar brukar inte ge upphov till genialiska fyrverkerier direkt, och i det här fallet skulle det visa sig att vi bokat ett hotell om möjligt smutsigare än stadens tegel och invånarnas tandrader tillsammans. Men vi kunde inte bry oss mindre, utan var alldeles för upptagna med skyttegravskriget mot de svurna rivalerna Tvspel.nu – som av en händelse checkat in vägg-i-vägg – och inte minst upptäckandet av såväl staden som mässans nya produkter.
På ECTS fick vi vår första kontakt med Game Boy Advance och bakom stängda dörrar bevittna PS2-övergången för Wipeout, men i retrospekt minns jag omständigheterna betydligt mer än själva mässan. Som faktumet att jag i mitt då 98 kilo tunga tillstånd drog på mig svidande skavsår på innerlåren av allt springande, och hur detta säkerligen också gav upphov till mitt sarkastiskt osmickrande men ändå lite kärleksfulla smeknamn. Jag var den runde och guldgule Victor. Jag var Vicachu.
Åren gick, tiden flödade som en flod, och så vidare. ECTS las ner, Punkten försvann precis som de överflödiga kilona och kompisgänget spridde ut sig. Men smeknamnet dröjde kvar.
Därför rådde det aldrig någon tvekan om vad bloggen skulle döpas efter. Trots att jag då – fram till så sent som i veckan – aldrig rört ett Pokémon-spel.