Dagar har gått. Decennier.
Världar har förlorats och återfötts i regn av flagnande aska.
Resterna av mänskligheten – en skrynklig liten strålningsskadad infödingsstam klädd i trasiga gamla laptopskal – kryper så en dag försiktigt ut i morgonljuset. Och får omedelbart syn på något.
Nej, det är någon! Denna någon står högrest med blicken stadigt fäst (nåja, lite kisande, möjligtvis) på horisonten, hans anseliga superhjältebringa breder med brinnande konturer ut sig över den purpurfärgade himlen.
Han är klädd i en kappa som flaxar med ett distinkt, hårt ljud i det svåra vädret.
Det är er blogghjälte. Vicachu. Han är tillbaka för att rädda er från vardagens tristess. Han sträcker ut en stadig hand och vill på nytt ta med er till underbara, interaktiva världar.
**
Typ. Mindre intressant hade det väl varit att höra sanningen, som är att jag suttit instängd, bleknande, och hackat ihop den nya Press2play-sajten i en månad. En god vän sköt något omedvetet till det enda som fattades i den fördomsfulla bilden av en programmerare. Jag fick ett flak Jolt Cola på min födelsedag. Och nog fan har de i stadig takt börjat gå åt.
En gång i tiden lovade jag mig själv att slaviskt lämna någon liten skrift efter mig varje dag. På det byggde jag en blogg som jag idag kan blicka tillbaka mot med stolthet. 610 inlägg hann det bli. Ni som är nya här vet kanske inte alls vad som hänt. Arkivet är ju inte återskapat ännu.
Men glöm det där nu. Låt oss forma framtiden tillsammans istället. Är ni med?!
Nu kör vi!
Välkomna till Vicachu 2.0.
