Det finns spel som man ratar på månaders avstånd. Det finns spel man investerar sin själs förhoppningar i. Och så finns det spel man inte kunde bry sig mindre om, för att de helt enkelt inte ger utslag på känsloregistret överhuvudtaget.
Darksiders har varit det sistnämnda för mig. Utvecklarna Vigil Games har helt enkelt inte lyckats sälja in det med sina demonstrationer. I korta fragment ser det ut som ett Prototype med World of Warcrafts sammanpressade estetik, ett spel enligt den förra generationens trender.
Men när man väl sätter sig ned med spelet inser man att det är så mycket mer. Det börjar som en rad stölder – man pekar på tv:n och refererar vilt, lite hånfullt. Men utan att man märker det växer de många inspirationskällorna snart samman till en underhållande helhet.
Huvudpersonen, en av apokalypsens ryttare med det talande namnet War, beter sig lika brutalt som Kratos när han i rättvisans namn sliter och hugger både demoner och änglar i stycken. Den grundläggande spelmekaniken är väldigt typisk för våren 2010. Det är Bayonetta-Dante’s-Inferno-God-of-War. I tredjeperson studsar man runt och mörsar med enklare knappkombinationer, och köper sig successivt nya specialattacker.
Men efter ett par timmar slår det en att Darksiders är något annat. Det är när man finner sig i katedralen – en typisk tempelmiljö – som man inser att Darksiders ÄR Zelda. Det råder absolut inget tvivel när man lägger de ansenliga stålnävarna på en kastskära som funkar exakt som Links bumerang. I katedralen finns bombplantor och låsta dörrar, som brutalt ska öppnas med nycklar man sticker i deras ögon (!), och i en kista den ovärderliga översiktskartan.
Vigil Games är en nybildad utvecklare, och det märks att man vill visa på sin entusiasm för spelmediet genom att sjunga ett hyllningsmedley tillägnat odödliga klassiker som Zelda, God of War, World of Warcraft, Prince of Persia – ja, i vissa partier till och med Panzer Dragoon.
Antingen kan man välja att betrakta dem som oorginella, tjuvaktiga plagiat, eller så kan man bara gilla läget och uppskatta helheten. Hittills – drygt tre timmar in – lutar jag åt det senare. Vi får se var jag har hamnat när det blir dags för Gameplay-inspelning nästa vecka.
