Tobias Bjarneby delar i sin ytterst välformulerade och -motiverade Aftonbladet-recension ut fem plus till Bayonetta, som dessutom kan översättas till 10 av 10 i Level. Aftonbladets spelredaktör Peter Ottsjö tipsar på Facebook om recensionen med den fiskande frågan ”årets spel redan nu?”.
Jag kommenterar lite syrligt: ”Om Bayonetta är årets spel går vi ett särdeles slappt år till mötes”. Peter svarar att Bayonetta är ”originellt, coolt, väldesignat”. Han fortsätter: ”2010 blir ett fantastiskt spelår och Bayonetta kommer att stå sig väl i konkurrensen”.
Jag respekterar gossarnas åsikter, förstår någonstans vad de fastnat för, och gillar – som ni Gameplay-tittare vet – själv spelet. Men jag är faktiskt inte alls med på masshysterin i den kollektiva presskåren.
Allt började egentligen med att japanska Famitsus samtliga fyra recensenter gav Bayonetta högsta betyg. Xbox 360-versionen hade således förärats med de få förunnade 40 av 40. Inflytelserika Edge fortsatte hyllningståget med sitt bidrag. En tia.
Mellan raderna kan man läsa historien om den modige, charmerande och kreative Hideki Kamiya, som tillsammans med kollegor från nedlagda Clover Studio lämnade Capcom och grundade sin egen studio. Kamiya var den riktiga upphovsmannen bakom Devil May Cry, den blygsamme bakgrundsfiguren som lät Shinji Mikami ta all ära. Bayonetta har betraktats som hans revansch.
Personödet bakom är fint och äkta. Och hans återkomst Bayonetta ett lika lekfullt som fräckt och actionspäckat actionspel. Det lyfts framförallt av den flexibla huvudkaraktärens rörlighet, som med vältajmade undanmanövrar belönar en med extra utrymme att gå loss på fienderna i 60 bildrutor per sekund.
Men ärligt talat. Räcker det verkligen? Bayonetta är samtidigt väl likt Devil May Cry – det tar inget markant steg ifrån trygghetszonen – och är precis sådär tekniskt ”lättviktigt” som de flesta japanska spel. Som en hyllning till rötterna må det vara på sin plats. Som innovation i genren? Verkligen inte.
I försvarstal för Bayonetta kan man hävda att handlingen ska vara helt skrattretande störd, att det ska kännas riktigt japanskt och att den bisarra musiken är en perfekt match-up med resten av det slumpmässiga innehållet. Att allt det bara gör spelet bättre.
Tobias skriver: ”I en tid då förstapersonsperspektivet gjort spelhjältarna osynliga, och jakten på realism är på god väg att döda fantasin, slår Bayonetta ner som en bomb – vars kraft upphäver fysikens, biologins och skönhetsrådets alla lagar”.
Kan man ärligt påstå att fantasin är hotad i dagens spelklimat? Med undantag för spelhjältinnan själv, Bayonetta, skulle jag inte vara beredd att hålla med om det. Och för mig ursäktar det inte faktumet att spelet mest underhåller för stunden – genom en rad episka quick time events, via några riktigt sopiga racingpassager – och slutligen inte lämnar någon insikt värdigt ett toppbetyg.
Som jag skriver till Peter, på Facebook: ”Det var dött lopp redan på släppdagen – med Darksiders”.
Mest minnesvärd i Bayonetta – bland alla oformliga missfoster – är den lilla flickan ”Cereza”. Jag skulle redan nu vilja utnämna henne till årets charmtroll. Kamiya, ring mig. Jag adopterar!
