Jag lever just nu i framtiden – och den är ljus! Starcraft 2 påminner mig om varför jag älskade originalet. Final Fantasy 13 är om inte annat fascinerande. Och Heavy Rain, som släpps den här veckan, är årets hittills största rekommendation. Christer ringde mig alldeles exalterat idag, förmodligen bara minuter efter upplösningen i Heavy Rain, och skrattgrät ut sin kärlek.
Just Cause 2, Lost Planet 2, Yakuza 3. Listan kan göras lång.
Men nu ska jag istället vara sen till festen. Riktigt, riktigt sen. Efter hela jävla världen. Jag syftar på Avatar-filmen, som redan hunnit pracka på varenda människa minst två par 3d-glasögon.
Jag var tidig med att uppleva spelet, som dök upp hos mig ett par veckor innan filmens premiär, men sen följde inte mindre än fyra misslyckade försök att komplettera intrycken från det hyfsat intetsägande Ubisoft-hafsverket med dem från James Camerons livsverk.
Först var det på grund av en upprorisk mage. Medan det tilltänkta kompisgänget såg tre timmar äventyr på en främmande måne, satt jag med min halvmåne i toaletten.
Nästa försök visade sig vara bokat på en bakre balkong, för folk med höksyn. Jag ser som bekant lika skarpt på avstånd som en sorkunge. Men jag kräver också en slukande stor duk. Går man på bio ska det ju fan kännas. Jag har en 46-tummare hemma i vardagsrummet, så varför ska jag betala 150 spänn för att kisa på ett frimärke?
De övriga försöken var uppgivna redan från början. Men så hände det. För någon vecka sen – kan ha varit två. Jag såg Avatar.
Pandora är alltså en enorm måne. Här bor de högresta ursmurfarna. Och de är inte bara nära naturen. De jackar upp sig mot den som om den vore Matrix, alternativt ett biologiskt internet. Så ingen kan här förneka det annars tveksamt spirituella svammel som brukar prägla mer lokala infödingar.
Så kommer människorna och ska ha. Bara ha, ska de. Ha och ha. Och som de tar för sig! Tur då att några av dem klivit in i smurfkroppar och förstått hela värdet med biologiskt internet. Twitter kan bara lägga ner. Det här är framtiden, fast sedan urminnes tider. High tech fast utan varken high eller tech.
Striden står mellan de onda, onda människorna och Pandoras urbefolkning. Allt är tredimensionellt och otroligt välgjort. Med glasögonen på sjunker man faktiskt in i filmen – blir en del av miljön.
Riktig 3D är otvivelaktigt framtiden för spel, men i övrigt är Avatar ändå en tämligen förglömlig film, kan jag tycka. Sevärd för sin påkostade briljans, men samtidigt nästan skämmigt och fördummande grundläggande och svartvit i sin skildring. Det kändes som att jag satt och tittade på en barnfilm maskerad i en vuxen produktion.
Men James Cameron har ju tänkt helt rätt. Vad fan har jag att invända om? Cameron är Hollywoods bästa investering. Jag har då inte dragit in några miljarder åt Press2play…
