Slutlåten avrundade Remedys noirthriller Max Payne 2 så förträffligt. Finska lokaltalangerna Poets of the Falls ”Late Goodbye” satte ton på känslorna och punkt för deppsnutens vinterkyliga berättelse.
Vid det här laget har tonerna blivit nostalgiska, när jag nu åter lyssnar på dem för att fånga andan. Remedy blir aktuella med sitt femårsprojekt Alan Wake i maj, och Max Payne är inte längre deras att förvalta.
Så vi drog till Helsingfors, Finland, för att gå på djupet med den ”psykologiska actionthrillern” som är Remedys framtid. Och det strategiskt bokade flyget tvingade oss att kravla upp strax innan 4 på morgonen…
Dagen började bra. Christer hade med sig stora ambitioner för sin nästa videodagbok. Skrämmande stora delar av den vardagsrealism som omgav ditresan dokumenterades.
Forne Super Play-mannen Tommy Rydling fördrev restiden med sin alldeles nya DSi XL (låt oss kalla den ”gubbelskärmen”), som det skulle visa sig att jag själv också fått in under dagen.
Innan vi släpptes in i lekstugan med Remedy sattes vi i karantän på ett folkhemsfinskt café.
Här beställde vi på måfå finskt fikabröd, som i mitt fall hette något i stil med ”monkii pussi”.
Sen spelade jag Alan Wake. Till slut. Efter alla dessa år i blint förtroende. De Remedy-patenterade berättarknepen och detaljerna visade sig finnas där, till min stora förtjusning!
Tyvärr omfattade demon bara en extremt retsam dryg timme spelande. Sen återstod svår väntan inför intervjun. Väntan illa stödd mot tre timmar sömn.
Jag lutade mig tillbaka och skulle just vila ögonen när Christer kom flygande med kamerablixten. Instinkten tog över.
Efter de lyckade intervjuerna fick vi smaka på Alan Wakes riktiga mardröm. Den i vaket tillstånd. Christer, FZ-Calle, Level 7-Andreas och jag kämpade desperat mot tröttheten, men att döma av bilden vann jag…
