Nu ska ni få höra på fan. Här om dagen frågade jag Christer snällt och ömt om jag kunde låna hans betakonto för Starcraft 2. Jag ville bunker-LAN-nörda i några ynka eftermiddagstimmar med gemensamma kompisen Oskar Wolontis.
Christer ursäktade sig med att han ämnade förbli hemlig och incognito, och således inte lämna ut sitt kontonamn förrän tiden är rätt. Han menade att han inte ville att jag skulle kunna lokalisera och konfrontera honom på Battle.net.
Inte ens i skrivande stund vet jag var och under vilken psuedonym Christer gömmer sig. Han menar att han lurar därute; att han tränar och förbereder. Ungefär som i Världarnas Krig, vill jag tänka mig. Han har betraktat och studerat mig i åratal, och när han väl stiger ner från rymden för att möta mig, drabbas han av en simpel förkylning och avlider.
Christer har förstås också missat att han inte måste möta mig bara för att jag känner till hans namn. Tror han att jag kan komma med Dark Templars och rogue-hugga honom i ryggen? Det här är inte World of Warcraft, snuttgubben lilla!
Under tiden utmanar jag världen. Battle.net är en hård tillvaro, men genom att gå från Zerg till Protoss har jag hittat fotfäste. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om – innan jag började drömma om att mosa Christer – var balansfrågan i Blizzards RTS-spel.
Genom alla tider har Blizzard ansetts vara bäst på rättvis och välavvägd realtidsstrategi. Vi har sett upp mot dem som gudar; fallit på knä och försiktigt undrat om det kanske ändå inte är lite fel på den där jävla Far Seer och hans vidriga vargar, eller om Zealots kanske ändå inte är lite väl envist stryktåliga..?
Men genom alla frustrationsmoment har jag personligen ändå alltid litat på Blizzard. Jag har lagt mitt RTS-öde i händerna på dem, allt medan jag låtit mig rushas och våldtas. Det finns goda anledningar till det. Blizzard är en av få utvecklare som jobbar i den takt de behöver, som låter spelen mogna naturligt. De har också förstått vikten av att involvera sina fans i processen. Betatestfaserna är rigorösa och pågår ofta i halvår.
Och efter dessa följer Blizzard med spelen och stödjer dem lika osjälviskt som generöst. Det var väl bara någon månad sen som man släppte senaste patchen till Starcraft… det FÖRSTA!
Men något man ändå har tvingats inse är att Blizzard – hur omtänksamma de än är – faktiskt inte alltid har så bra koll på läget som man kunde önska. Och att motståndare som hittat de där obalanserat överlägsna enheterna som sluppit igenom gallringen, bara för att missbruka dem, kan krossa en riktigt förnedrande.
Hur jag har kunnat avgöra detta? Jo, det märker man i noteringarna som medföljer spelens patchar, förstår ni. Här kan man sedermera läsa hur särskilda enheter försvagas eller förstärks – hur hela fraktioner ibland rannsakas..! Extra mycket av den varan är det förstås under betaperioderna – och mer förståeligt då. Förra veckan patchade man ner protossernas moderskepp, vars statistik nästan halverades..! Där kan vi snacka missbedömning!
I Starcraft 2-betan finns fortfarande många tvivelaktigheter – hur fantastiskt vanebildande det än är. Jag har fått en känsla av att Blizzard själva alltid hållit Protoss lite extra nära hjärtat, och att rasen således historiskt blivit vad man i hardcorekretsar kallar ”overpowered”.
Mest förnedrande är det förstås att bli överrumplad av en fiende som missbrukar de uppenbart obalanserade inslagen, bara för att sen se honom skriva ”lol, you noob” när man är som svagast mentalt. Och bemödar man sig att skriva tillbaka att man tycker enhet X är orättvist stark, får man bara ”learn to play” som svar.
Nu låter det som att jag varit med om detta alldeles nyss, men det har jag inte. Faktum är att jag istället tycker att den ras jag spelar – Protoss – är för bra. Tidigare har jag alltid varit en underdog. Jag har spelat motsatt de trender jag kunnat skönja på Battle.net. Men jag har väl blivit till åren – nu vill jag ha lite uppenbar medvind. Och nog fan funkar alltid tricket att stråla sönder motståndarens huvudbas med Void Rays!
Zerg och Terran har förvisso också vissa mått av överdrivet effektiva metoder att ta till. I det avseendet kan jag ärligt talat tycka att Starcraft 2 känns för mycket som Command & Conquer, på det där lättvindiga nu-hoppar-jag-in-och-tar-din-bas-innan-du-ens-hinner-märka-något-viset som kan göra en lätt uppgiven. Alla minns väl det ökända Engineer-tricket i Command & Conquer – man körde bara in en liten gulhjälmad farbror i motståndarens bas och äntrade huvudbyggnaden. Finito.
Terrans varianter heter Reapers, och är små jävliga rakethoppargubbar som tar sig in bakvägen och är så effektiva mot byggnader och arbetare att man måste förutse dem för att ha en chans. Eller zergernas Nydus-kanal. Satan i gatan vad den har blivit bra. I det första Starcraft krävdes ”kladd” för att man skulle kunna upprätta den. Det gjorde den snarare till en defensiv metod att flytta runt enheter mellan baser. Numera kan man komma uppskjutande ur marken med sina Nydus-ormar precis var som helst där man tillfälligt har skingrat krigsdimma. Det är alltså bara att hänga med en overlord i fiendens bas, och sen trycka enheter rakt in…
Ja, som ni märker brinner jag för det här permanent, jao. Undrar om någon av er överhuvudtaget orkade genom hela texten? Är sånt här läsvärt, tycker ni? Eller ska jag sluta vara så tragiskt RTS-nördig? Jag funderar på den där sista över en vända Starcraft 2…
