Den 20 februari 2007 hade Gameplay premiär i Aftonbladets digitalkanal TV7. Redaktionen utgjordes av ett teoretiskt drömlag handplockat från diverse rutinerade håll. Programledare Christer var estradören och dramatikern med tv-vana. Jag var mediaentreprenören och spelrecensenten med ett tioårigt förflutet i branschen. Och producent Tommy Gärdh hade via sin bakgrund på ZTV och som artist kontakterna och bredden för att vi skulle nå utanför de ingrodda spelkretsarna.
Gameplay kom paketerat i ett klassiskt tv-magasinformat. Ändå kändes det som att vi trevade och kände oss fram. Sveriges kollektiva spelare hade redan tjurskalligt fastslagit att alla försök var gjorda och förgäves. Funhouse, Sajber, Kontroll. Vi ville alltså få grepp om vad som behövdes göra annorlunda, och vilken essensen faktiskt var.
Domen kom redan på förhand. Lyckligtvis backades vi upp av folk som trodde på oss och tänkte långsiktigt. Jag undrar om ni tittare hade fått lära känna mig och Christer ordentligt annars. Jag undrar om vi ens själva hade förstått vilka vi skulle formas till i rollerna.
För helt ärligt – även om vissa kritiker var hänsynslösa och destruktiva, även fast jag kallades tvålfager brat med nollkoll – håller jag i retrospekt med om att det Gameplay som började sändas i TV7 den 20 februari 2007 inte var tillräckligt bra. Vi serverade en späckad redaktionell blandning, men i jämförelse med den Christer som idag lever humoristisk rövare och clown i studion var Gameplays ursprunglige programledare kortfattad och reserverad, medan den avslappnade Victor som idag faktiskt helt slängt manuspappren och bara improviserar fram snacket utan omtagningar började nervöst, tankspritt och innantill.
Mitt personliga bakslag var att jag tvingades inse att jag som såkallad, självutnämnd ”spelexpert” inte hade rätt bakgrund. Visst hade jag på ett övergripande plan hängt med i över ett decennie och visst hade min barndom präglats av kärleksfullt spelande, men jag hade alltid haft redaktörsrollen. Alltså planerarrollen. Jag var den som skötte det arbete sajter och tidningar behöver för att hålla samman som publikationer. Men det gjorde också att jag inte hade spelat tillräckligt under all denna tid. Jag hade ju utsett olika områdesexperter på min redaktion, och själv tog jag emellanåt på mig såna spel som särskilt utmärkte min smak. I Gameplay skulle jag helt plötsligt stå för alla åsikter och alla referenser själv. Det har varit ett enormt arbete – inramat av sjukt mycket spelande – men jag känner att jag är där nu. Jag har sugit åt mig och spelat nästan allt sedan dess.
Om man går bakåt i arkivet och tittar sig framåt kan man tydligt se Gameplays utveckling. Från det korthuggna tv-formatet, till webb-tv folk idag entusiastiskt tittar på utan att ens vara intresserade av spelen i sig. Jag vet inte om jag skulle våga kalla det för en ”mognadsprocess”, eftersom jag och Christer är vuxna barn båda två, med jävligt omogen humor. Men samtidigt är det egentligen vad som har hänt i våra roller. Vi har vuxit in i dem, tagit över dem, och har nu otroligt roligt med dem. Tidigare styrde de hur vi skulle bete oss. Nu styr vi istället rollerna.
Ni som inte tycker skillnaden är märkbar i vår framtoning, jargong och interaktion kan iallafall se enorma skillnader utseendemässigt. Det är knappt så att jag känner igen mig själv anno 2007. Och det är jag tacksam för, eftersom jag inte gärna vill förknippas med den där yvigt långhårige 23-åringen med naivt flackande blick och faktafelsgenerator i munnen. Christer är ju också helt fantastisk idag, det behöver jag inte ens nämna. Men utseendemässigt har utvecklingen gått lite åt andra hållet. För jävlar vilken stilig karl Engström var i sina tidiga 30! Eller vad tycker ni, tjejer?
