Jag klickar mig runt i den vackra men lite dystra värld som peka/klicka-äventyret Whispered World bjuder in mig till, och blir positivt överraskad av det atmosfäriska. Det är något utvecklarna väldigt effektivt kan etablera i dylika saktmodiga äventyr, där spelaren uppmuntras att utforska i sin egen takt. Mycket arbete kan läggas på miljöernas stämning, för spelaren tvingas ta in den; det kommer med spelupplägget, som trots allt går ut på att utforska och tafsa på varenda pixel.
Stämningsfulla Heavy Rain tillhörde också på sitt sätt den här genren, men var anpassat för handkontroll och uppblandat med partier som krävde reaktionsförmåga. Jag försökte vid ett tillfälle befästa det som ett ”spaka/skaka-spel”. Men Heavy Rain hade till skillnad från sina traditionella kollegor en underliggande, successivt mer påtaglig nerv, och ett väldigt rättframt upplägg där problemlösningen inte låg i pussel utan moraliska val.
Whispered World å sin sida är av den klassiska skolan. Det är enormt välgjort, med både hjärta och omsorg, men ”post Heavy Rain” känns allt i den här genren som rester från 90-talet. Typ ”nyretro”. Jag har egentligen absolut inget problem med det, utan kan verkligen förtjusas över detaljrika miljöer och lugnande, meditativt tempo. Mitt problem är snarare personligt; att jag är helt jävla peka/klicka-dum i huvudet.
Medan resten av världen tycks segla igenom sådana här äventyr utan att ens tänka tanken på att knappa in gamefaqs.com – särskilt mina kollegor – fastnar jag mycket lätt mycket hårt. Och i linjära spel av den här sorten, där hela spelmekaniken består av att klicka exakt rätt och använda rätt föremål på rätt ställe, tar min bristande logik mig bara så långt.
Whispered World är ett sådant spel. Jag har läst att det ska vara fantastiskt – årets hittills bästa enligt Fredrik Schaufelberger – men trots entusiasmen fastnar jag första gången redan en kvart in i spelet. Teoretiskt skulle jag säkert kunna råka ut för en mental låsning på titelskärmen. ”Vadå-kombinera-musen-med-menyalternativet-New-Game”?
Peka/klicka är mysigt men frustrerande. Hur nu i helvete det går ihop. Ungefär lika bra som meditation och upprepat pungsparkande.
