Det kan framstå som aningen kontraproduktivt att i semestertider och under ett säsongsuppehåll kickstarta en avdankad blogg med att älta gamla meriter, men så vaknar man en mulen dag och möts av en bild i spegeln som bara representerar resterna av det liv man levt och inser att meriterna är allt man har kvar. Det kallas ångest. Folk skriver svår musik om sånt. Själv är jag bara lyckligt optimistisk och befinner mig ännu inte på en punkt där jag har mer bakom mig än framför mig – hoppas jag – men syftet med en blogg är väl trots allt någonstans att man ska bjuda på sitt stora ego..?
I det här fallet blåstes det upp av en tittare och läsare vid namn Oscar som ville ha antalet frågor besvarade till sitt skolprojekt. Fine, tänkte jag, och svarade utförligt som vore det min karriärs sista uppdrag…
**
Vad var det som fick dig att välja yrkesbanan, vilken väg gick du för att bli spelrecensent?
Jag gick min egen väg. I barndomen var jag så svårt inspirerad och hänförd av bibeltjocka amerikanska speltidningar, men framförallt vår egen Super Power, att jag strimlade dem i småbitar med sax för att limma och pussla ihop egna i blyerts. Det gick så långt att jag till slut hade en smått ofrivillig redaktion av kompisar och faktiskt gick ner till det lokala postkontoret för att kopiera upp mästerverken till ockerpriser och sen tvinga på familjemedlemmar prenumerationer till låga förlustpriser.
Så fort min bäste väns buskige KTH-professor till farsa öppnade mina ögon för internet i mitten av 90-talet bestämde jag mig för att jag skulle ta praktiken dit, med hopp om en hel värld framför mina fötter. Snickrade ihop några generationer av taffliga sidor i HTML, och allt eftersom kom faktiskt även läsarna.
Första året på gymnasiet var omfattningen så påtaglig att jag via diverse finurliga samarbeten kunde säkra en heltidslön för mödan. Resten är ett decennie av späckad historia.
Hur upplevde/upplever du att konkurrensen var/är för att bli framgångsrik spelrecensent, vad ska man tänka på samt hur mycket tid krävs?
Ambitioner råder det ingen brist på i Sverige – jag kan verkligen identifiera mig med alla de som drömmer om att jobba med att skriva om eller att på något sätt förmedla sitt största intresse. Nyckeln till framgång ligger förstås givetvis främst i en fallenhet och begåvning för professionen; jag hade logiskt nog aldrig lyckats klamra mig kvar om jag inte lärt mig att behärska det skrivna ordet och svenska språket.
Men det räcker inte att ha en vass penna för att man ska göra intryck och avtryck. Jag har byggt mig ett namn på att sticka ut hakan och vara mig själv. Helt enkelt genom att visa vem Victor är och vad han står för. Gameplay och Spelradion har givetvis underlättat enormt – om mitt tidiga intåg på nätet gav mig chanserna så måste jag ändå påstå att tv och radio var de språngbrädor som etablerade mig på riktigt. Personlighet och humor är förutsättningar för att knyta personliga band med tittare och lyssnare – det märker jag att jag lyckats med när jag rent bokstavligen träffar ”mannen på gatan” – och rent allmänt när jag får feedback på det jag gör.
Upplever du att du är oense med andra recensenter när det gäller betygen på spelen och händer det isåfall ofta?
Som kritiker och åsiktsmaskin måste man vara väldigt medveten om sig själv, men också om värdet av trovärdig kritik och personliga reflektioner. Jag har förvisso ingen särskilt excentrisk smak, men visst händer det ändå ofta att jag inte håller med. Man brukar hävda att det finns något slags vetenskap bakom bedömningar av spel, eftersom de är så tungt tekniskt grundade. Jag tycker faktiskt delvis att det stämmer; det är först vid en viss punkt som det subjektiva tyckandet är relevant. Jag kan ju se ett spels kvalitéer även om jag personligen inte uppskattar det. Som tonårsrebell sket jag blankt i detta och lät mina personliga åsikter styra hela recensionen. Numera är jag öppen för att föreslå spelet för andra, även om det inte tilltalar mig personligen.
När anser du det vara som svårast att recensera spel, finns det någon speciell genre?
Som svårast är det när man tar ovanstående resonemang steget längre och faktiskt överhuvudtaget inte begriper hur och varför spelet uppskattas av någon. Som exempel återkommer jag ständigt till sportmanagerspel, som på min personliga bedömningsskala knappt borde få tillåtas att kallas spel. Hårddraget kan man förstås påstå att mitt obefintliga sportintresse gör att namn och tabeller förblir namn och tabeller, medan de i sportälskares huvuden är konkretiserade drömmar. Där är det faktiskt så pass svårt att jag valt att kapitulera och ta avstånd från genren; helt enkelt konstatera att jag inte har referensramarna för att bedöma precis alla spel rättvist. Men jag skulle ändå vilja hävda att jag är väldigt bred.
När är ett spel som bäst att recensera?
När det är en extrem; fascinerande dåligt eller omskakande bra. Det märks ofta i uttrycket, som blir mycket mer passionerat.
Kan du ge en kortare beskrivning av vad ditt yrke innebär/vad du gör, exempelvis en vanlig dag på jobbet?
Dagarna ser sällan likadana ut, eftersom jag aldrig har varit den som låter mig begränsas av det jag kan, utan ständigt försöker lära mig det som krävs för att kunna utveckla det jag gör och hur det görs. Konkret innebär det exempelvis att jag dragit ner persiennerna för att formge och bygga hela sajten under isolerade perioder. Andra perioder koncenterar jag mig helhjärtat på att blogga, skriva manus och spela in såväl studioinslag på hemmaplan som reportage med utvecklare runtom i världen. Innan Press2play jobbade jag som frilansare, och hade då både formgivningsuppdrag via en reklambyrå och skribentåtaganden för olika tidningar.
(Det här skriver jag för övrigt sittande i Christers orättvist ergonomiska kontorsstol, lutad över hans plats i hans frånvaro, pillemariskt gnagande på hans datorkablar och onödigt fingrande på hans exemplar av Starcraft 2)
Vad är din roll; vad har du för funktion och ansvar som spelrecensent?
Jag ser det som att min funktion inte bara är att upplysa och informera om underhållning, utan lika mycket att faktiskt själv göra det på ett underhållande och pedagogiskt sätt. Tanken med Gameplay och allt annat jag gör är ju att man ska finna det roligt att ta del av även om man inte nödvändigtvis är intresserad av produkten eller ämnet ifråga. Jag vill tro att jag är bredare än så och att jag kan tillföra något utöver att vara mellanhand. Man kanske kan kalla mig kompisen man egentligen inte känner som vill berätta för en om sånt man inte känner till, alternativt vill veta mer om..?
Vad har ditt nuvarande yrke gett dig för karriärsmöjligheter om du skulle vilja göra något annat?
Framförallt har det lärt mig att behärska språket, något som är nyttigt och användbart i nästan alla yrkesmässiga sammanhang jag kan komma på och tänka mig. Skriftligen har jag under åratal förfinat mitt uttryck och mina formuleringar; den naturliga förlängningen har blivit retoriken och det muntliga uttrycket, som jag inte tror att jag kommer att bemästra inom en överskådlig framtid. Det gör min roll i Gameplay fantastiskt lärorik. Tack vare min nästan dumdristiga och tjurskalliga inställning att jag måste göra allt själv för att det ska bli gjort har jag också hunnit lära mig hur man tekniskt och logiskt bygger en fullt fungerande sajt – för att inte nämna hur man planerar och sammanställer en tidning, med allt vad det innebär. Jag har trots allt hunnit med att vara chefredaktör för både en pc-speltidning och branschmagasinet Manual.
**
Med allt ovanstående avhandlat återstår det bara för mig att formellt ingå i ett kontrakt med min djävulska blogg om att hålla den dagligt uppdaterad framöver.
Så snart jag slutfört ovanstående mening börjar datorn att skaka och fräsa. En illavarslande, gul rök sprider sig i rummet, varpå lamporna flimrar i diset som glödande ögon vars blinkningar jag inte längre har makt över. Bloggen Vicachu vaknar lidelsefullt ur sin dvala; föds på nytt lika smärtsamt som ett riktigt liv. ”Vica, vica!”, stöter den ur sig med en kusligt förväntansfull, smurfig röst. ”Mata mig, älska mig!”. Vad fan har jag nu gått och lovat?!
