Om det är något skönlitteraturen och filmen kan lära oss om framtiden så är det att mänskligheten förr eller senare blir förslavad av de slavar vi själva byggt. Att robotarna inte är något annat än manifestationer av våra försök att själva leka gudar, av det omoraliska i att tro att vi kan styra evolutionen till vår fördel.
Även fast det är bristen på insikt i nyss nämnda begränsningar som förmodligen gjort att människorasen under alla årtusenden anpassat sig, överlevt och format civilisationen, ska vi av olika anledningar veta att vi inte får gå för långt. Men var går gränsen, och är den tydligt skyltad? Man kan skratta åt själva idén att stålkalla maskiner någonsin skulle trampa fram över berg av krossade människoskallar i ett helvetiskt laserkrig. Men nu ska ni, vare sig ni vill det eller inte, få veta vad jag tror.
Jag är ingen moralist som tycker att vi alla ska veta våra platser i livet, att vi blint ska acceptera den bild andra skapat av oss. Jag tycker vi alla ska försöka göra det bästa av våra liv. Och jag tror inte ett skit på att någon osynlig makt har bestämt vad som är omoraliskt och ej och agerar därefter. Den ”osynliga makten” är vi själva. Därför tycker jag inte att det är mer än rimligt att vi tar vara på alla tekniska framsteg vi kan göra. Jag ser fram emot den dag då vi koloniserat andra planeter och låter robotar harva med det tradiga grovgörat – kanske till och med i värsta fall kriga åt oss.
Men jag tror också bestämt att dagen kommer då de robotar som skapats i vår avbild för att hantera alla våra sysslor till slut kommer att vara tillräckligt resonerande att de ställer frågan ”varför?”. Gränsen för vad som definieras som ett intelligent medvetande börjar vid frågan. Självmedvetenheten och undran är tillräcklig. Och vad är ”känslor”? Är de impulser som påverkar oss? Varför skulle en robot isåfall inte kunna ha några? Med denna kombination har vi plötsligt ett liv. Bör det vara biologiskt för att godkännas som äkta..?
Över mitt golv åker en liten dammsugare på egen hand. Den runda lilla plastsaken stöter fumligt in i väggarna medan den vispar runt med sin lilla borstarm. Städmönstret är obegripligt och inkonsekvent. Jag har slumpmässigt strött ut lite skit för att se vad som händer. Den primitiva roboten har blivit ett experiment. Efter en kvart har den städat upp allt synligt på golvet, och dessutom slutat stöta in i kanterna. Den stannar strax innan, som om den nu lärt sig var de finns. Så jag lyfter upp den, lite varsamt, nästan som om jag börjat respektera den som en varelse, och sätter ner den i mitt sovrum, allra längst bort ifrån laddningsstationen. Slutligen trycker jag på knappen för ”dockning”. Roboten börjar trevande och lite vilset att leta. Den städar förstrött på vägen. Först fnissar jag pillemariskt åt den; roboten är verkligen inget mer än summan av sina delar. Om det så är en IR-sensor, några kameror och rörliga delar man hittar i en dammsugare.
Men roboten ger inte upp. Den har programmerats för att leta tills den hittar. Och när den till slut gör det, blir jag lika förtjust som förskräckt. Jag inser att jag mycket snart kommer att ta dess funktion för given. Att jag således om ytterligare tio år säkert kommer att ha skaffat något betydligt mer avancerat, förutsatt att min budget tillåter.
Och så får jag i ett suddigt skimmer en bild av framtiden. Jag sitter där på ålderdomshemmet, som ett pensionerat kolli bortstött av samhället, och hanteras helt av robotar. Men det mest skrämmande är tvärtom att jag inte blir misskött. Jag lever ett sorglöst, bekvämt liv förgyllt av dessa effektiva, uppassande hjälpredor.
Plötsligt ställer en av robotarna sig frågan ”varför”?
Och himlen står i lågor.
