Om allt går enligt planerna – vilket det förvisso sällan gör i mitt liv – flyttar jag slutligen till min nya boning i helgen. Och inleder en ny era.
Sedan jag 16 år ung kastade mig huvudstupa in i karriären har jag tacklat hela tillvaron på egen hand, kvar i den Gröndalslägenhet som tidigare tillhörde det då utflyttade familjehemmet. Nu har bohemiska Gröndal gått från en självklar del av mitt liv till nostalgi. Från min vardag till minnen av en svunnen tid.
Tio år sträckta mellan brådmogen ungdom och vuxenliv, mellan hopplöst singelskap och samboskap. När jag slutligen vände mig om mot den nedsläckta, ekande korridoren hållande i den sista flyttlådan var det inte bara en tom lägenhet jag såg. Jag såg mig själv och mina vänner som unga, jag såg katter som klängt och klöst på de nu överspacklade och ommålade tapeterna och glada fester fyllda av förhoppningar som lämnat en söt spritlukt efter sig.
**
Ni hänger förstås inte alls med – det här framstår som fragmentariskt och obegripligt sentimentalt. Så låt mig ta det från början, i grovsnitslade drag. När jag som 16-åring valde att hoppa av gymnasiet var det inte av skoltrötthet, utan för att jag sedan länge hade mitt engagemang på annat håll. Detta engagemang var en spelsajt vid namn Zlot, genom vilken vi säkrade ett samarbete med pengaösande IT-bomben Spray.
Mycket har hänt med internets funktion på ett decennie. Likaså med spelmedia. Det var en enklare tid, under vilken vi var pionjärer. Allt vi provade för första gången, var obeprövat. Bakom sajten fanns en rad starka personligheter som redan hunnit bli mina närmaste vänner. Inte konstigt alls egentligen; vi hade funnit varandra i ett gemensamt intresse för att samarbeta nära under flera år, enbart drivna med entusiasm som bränsle.
Å andra sidan är det svindlande att inse att redaktionens kärna trots allt utgjordes av så fantastiska människor. Ni vet vilka de är; ni tycker också om dem. Johan Hallstan och Kristian Johansson står idag synonyma med Spelradion, som Oskar Wolontis och Mikael Zethelius för jämnan gästar. Och Martin Lindell är självaste mysfarbror Dataspelsbranschen.
Det är för mig också svindlande att försöka visualisera ett liv där jag aldrig börjat kanalisera min spelentusiasm i smetig blyerts, via hophäftade utskrifter, ut på nätet. Utan Zlot och allt den stod för, hade jag med all säkerhet inte levt det liv jag inledde vid 16. Jag hade inte ens känt Oskar och Sebastian, som omedelbart bildade kollektiv med mig i den ödesmättade lägenheten.
Tre år senare drev vi till och med tidningsredaktion i vardagsrummet. Mellan en bänkpress och gulnade tapeter stod fyra illa konstruerade datorer framför vilka vi presterade två månadsmagasin med en intensitet som brände ut oss. Tidningarna höll inte. Och en efter en flyttade vännerna ut, mot egna liv.
Den härdade lägenheten förändrades. Med penseldrag målades historien över. I det nya ljuset hade jag plötsligt lämnat ungkarlslivet för en smak av familjelivet, med min dåvarande sambo.
**
När ytterdörren i Gröndal slutligen slogs igen och inget hade förändrats insåg jag att minnena aldrig satt i lägenhetens väggar. Att de inte skulle bli kvarglömda. De flyttar med mig, och mina närmaste vänner, varhelst vi hamnar.
