Jag insåg att det finns mycket från Köln-resan jag inte hunnit berätta. Och att jag överhuvudtaget inte berört legendariske Warren Spectors nya äventyr Epic Mickey. Måste helt enkelt ha packat ner hjärnan i en av flyttlådorna.
Så, vad vi har här är alltså ett underligt samarbete mellan folket bakom det kultförklarade Deus Ex och folkkära animationsjätten Disney vars resultat på förhand uppskattats bli något helt annat än de gladlynta, rättframma plattformsspel Pisse Mugg spelhistoriskt charmat oss med.
När jag slutligen får Epic Mickey visat för mig är det under stressiga omständigheter. Den utsända Press2play-styrkan har precis missat mötestiden med Warren Spector själv och står nu oroligt och trampar i Nintendos monter, med hopp om en andra chans. Allt eftersom tiden går blir det alltmer uppenbart att det bara fanns en chans, och att den är förlorad. Jag tänker spontant att jag borde göra som en felande politiker och avgå från min post.
Istället håller jag masken och nickar frånvarande till producentens utläggningar. Sen återfår jag fattningen och börjar styra den ikoniske Disney-figuren. Min förhoppning om en mörkare tolkning med Deus Ex-flörtande cyborginslag får vingar och flyger iväg. Det jag får se är snarare ett otroligt traditionellt plattformsspel som pendlar mellan ett sidolagt Super Mario Bros-upplägg i mellanpassager och ett friare 3d-upplägg i Super Mario 64-anda. Idén tycks vara att ta spelaren tillbaka till nostalgiska Disney-sammanhang med bekanta figurer. Jag frågar vilka man vänder sig till. ”Alla”, svarar producenten snabbt. För Musse Pigg som Super Mario måste ju automatiskt sälja. Grafiken är småmysig men flyter inte särskilt bra alls – några lärdomar av Super Mario Galaxy verkar Nintendo inte ha delgivit teamet, som ändå är Wii-hängivet.
Warren Spector är excentriskt konsekvent med sina visioner på samma sätt som Will Wright eller Peter Molyneux. Spectors specifika besatthet är valmöjligheter i spel som påverkar utgången av situationerna. I Epic Mickey styrs dessa av hur man använder möjligheten att måla respektive sudda bort element och fiender. Den elake gör hela den tecknade världen ogjord med tinner; den godhjärtade försöker pensla allt medhårs. Hur binär utgången blir återstår att se. Men helt ärligt kan jag inte riktigt förmå mig att bli uppeldad över ett spel som mest känns som ett nödvändigt ont i Spectors karriär; något han gör för pengar. Huruvida så är fallet kan jag givetvis bara spekulera om, men om mitt cyniska jag har rätt kommer Epic Mickey inte att bekräfta vår tro på Spector som pionjär.
Men hoppas kan man alltid, och första intryck kan bedra. Ni vet, den där gamla ramsan som man upprepar för att inte måla in sig i ett hörn… Tror jag använder tippex på allt ovanstående.
