Allt sedan det släpptes har Starcraft 2 på ett eskalerande påtagligt vis börjat sluka mitt livs timmar. Nu skulle jag vilja dela upp min tillvaro i ”före” och ”efter”. Före spelade jag allt möjligt med ett entusiastiskt och nyfiket förhållningssätt, och höll gladeligen mina deadlines. Efter är all ledig tid potentiellt Starcraft-spelande, varför mina recensionsinsatser stundtals känns mer som förpliktelser. Det är en oroande utveckling med tanke på att vi snart är mitt uppe i den spektakulära spelhösten..!
Ändå visste jag detta. Räknade med det. Jag minns att jag vid upprepade tillfällen varnade min dåvarande flickvän om detta spel, som jag ofrånkomligen inom en oviss framtid skulle bli beroende av. Hon skrattade avvärjande och trodde nog mest att jag skämtade. Varningen blev till ett mantra som jag snart utan att riktigt rannsaka upprepade. Slutligen hade den blivit en osannolik klyscha. Men inte desto mindre sann.
Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är en isolerad tillvaro jag lever, i mitt nya hem, på ruinens brant. Men Starcraft 2 har snarare etablerats som en oerhört social företeelse som omfamnas av hela min bekantskapskrets. Det innebär att jag lika ofta spelar bara för lagandan. Och att vi hetsar på eller uppmuntrar varandra att fortsätta.
Lagspelandet är fortfarande en fumlig och okoordinerad historia där vi modigt matchar oss i grupper om tre eller fyra mot lika många motståndare på Battlenet. Eftersom intresset nästan alltid är större än lagets platser blir jag sittande i antalet olika konstellationer efter varandra. Jag misstycker inte – det är förföriskt jäkla kul..! Den bristande förmågan kompenseras av muntert tugg och genialiska insikter såsom att en terran-spelare som bygger in en annan spelare tillsammans med sig själv ”fritzlar” (Johan ”Spelradion” Hallstan lanserade internt – sprid begreppet vidare!).
Utöver gemenskapen har jag en karriär som solist att tänka på. Här går jag in med ett helt annat allvar och inte bara vill vinna. Jag måste. Den som tvivlade på min förmåga ska veta att jag spelar i diamantligan – något jag aldrig är sen att påminna om, likt en gaggig narcissist..!
Oavsett sammanhang kan man onekligen påstå att Blizzards spelarmatchning präglar min tillvaro. Och man ska inte tro att Starcraft 2 är perfekt och buggfritt. Problemen bara börjar här. Precis som fallet var i Modern Warfare får man gång efter annan nämligen skaka blodig hand med orättvist mycket bättre spelare. Man skulle kunna tro att syftet med ligor är att man hålls inom dem tills man slutligen avancerar upp till nästa. Icke då. Icke, icke, icke. Som bronsspelare blir man nedtryckt i skorna tills fötterna är små köttiga stumpar. Man får möta diamantspelare som släcker ens livsgnista fullständigt.
Jag är glad att jag inte är bronsspelare själv, för det sjukaste av allt är att jag som diamantspelare ofta får möta betydligt lägre rankade spelare på väg uppåt. Alltså: sitter man i toppen sparkar man nedåt. Ligger man i träsket väntar ett kämpigt sprattlande för att man ska kunna hämta andan ovanför ytan.
Blizzard måste verkligen sörpla klart på paraplydrinkarna och återvända till harvandet, för snart har de förstört en hel generation. Och som om det inte vore nog är den överhettande grafikbuggen från betan kvar. För att inte nämna de små AI-buggarna som ibland uppstår, när enheterna inte kan trassla sig fram till sina mål.
Det är som jag brukar säga; jag hade inte brytt mig om jag inte var så känslomässigt involverad. Men samtidigt måste jag erkänna för mig själv att en nedtrappning snart är nödvändig. Ett sanslöst lyxproblem, när spel som Enslaved och Halo: Reach väntar på min uppmärksamhet…
