När jag och Johan Hallstan under 60 dagar gick upp i nervtrasande närkamp om hårdvalutan för spelnörderi, såkallade achievementpoäng, var det lika mycket självhävdelse som ett socialt experiment. Hur skulle vi må under och efter? Gav achievementpoängen Xbox 360-spelen ett mervärde, eller bidrog de till ett cyniskt förfall – ett spel överordnat spelet som gjorde de egentliga upplevelserna sekundära?
Efter en episk slutspurt mot tolvslaget – där team Vicachus tappra vapendragare gitarrhjältemodigt finlirat rocklåtar stående i soffan och med svettiga tummar på spakarna boxats om sista poängen – skulle det visa sig att team Hallstan den 1 juni 2008 hade segrat. Efterskalvet rungade omedelbart genom Sverige. Med en differens på tusen hade Vicachu fallit.
Vadslagningen handlade från början om Xbox Live-livet som sådant. Allt det jag kämpat för, alla de 18 710 poäng jag samlat ihop under de två vårmånaderna, begravdes med Vicachu. Och ur askan föddes den nollade parodin ”Lejunhfuvt”.
Ovan, ökända Avatar – 1 000 poäng på tre minuter.
Sedan den dagen har jag rört mig i skuggorna, utanför achievementhetsen. Även om jag fortfarande kan uppskatta värdet i att poängen lockade och uppmuntrade mig att utforska delar och aspekter av Bioshock jag annars inte sett, har de i stort haft motsatt effekt. Jag förstår att syftet är ett mervärde; ett sätt att förlänga spelandet med fler genomkörningar och högre poäng. Men när man som jag jobbar med att fånga upp och analysera trender, att ständigt lyfta fram nästa nyhet, resulterar de otaliga poängutmaningarna snarare i prestationsångest.
Nuförtiden kan man inte luta sig tillbaka och slappna av någonstans. Man ges inte andrum att spela spelet för sin egen skull, på sitt eget sätt. Steam, Xbox Live, PSN, Battle.net – överallt ska man utvärderas i sitt spelande. Och ingenstans ska det räcka att ha klarat banan eller bossen – man ska ha gjort det på fler svårighetsgrader, snabbare, baklänges, utan att ha blivit vidrörd.
Och som om det inte räcker att man får brottas med sitt eget psyke – poängen fläks i realtid ut och offentliggörs för hela världen. I en metaforisk mardröm står man naken i ett skyltfönster och flåsar så svetten lackar, inför en ansiktslös skara betraktare som hånskrattar åt valet av svårighetsgrad. ”Halo ska spelas på ‘legendary’, din sopa”, väser någon. En ruttet porös tomat dunsar stumt mot rutan.
I denna kravfyllda, globala spelvärld har Call of Duty-serien rentav omvandlat prestationerna till ekonomi, där man med erfarenheten köper och låser upp nya förmågor och vapen. Med Call of Duty har vi lämnat det valfria mervärdet – här är prestationerna den militäriska ryggraden.
Frågan när man faktiskt har klarat av, slutfört och avslutat ett spel står blottad som ett öppet sår i ens mentala inre. Den går möjligen att mätta och tysta med achievementpoäng och troféer. Tills dess är alla spel potentiell prestationsångest.
För glöm inte att världen ser dina poäng. Och att dina poäng är du.
