Donkey Kong Country – originalet, det äldre – symboliserar mycket. Det markerade Rares uppgång med hjälp av Nintendos vingar. Det är en fascinerande produkt av sin tid; en grafisk prestation vi trodde var omöjlig mitt emellan Super Nintendos dödssuckar.
Julen 1994 hade Marios första nemesis alltså knutit slipsen och fått ett eget spel där han porträtterades som hjälte; sentimentaliserades som offer för bananstöld, uppbackad av en hel familj. Det är lustigt egentligen; Donkey Kong framstod ju innan dess nästan som våldtäktsman med förkärlek för människokvinnor när han kidnappat Marios kärleksintresse och outtröttligt kastade tunnor mot honom, driven av djuriska begär.
Det är möjligt att bananerna var viktigare än kvinnorna, och således blev en sekundär drift i och med Donkey Kong Country. Oavsett vilket var Rares Super Nintendo-original fantastiskt. Det tyckte hela spelvärlden då. På hemmaplan fick det högsta möjliga betyg – 100 procent. Tobias Bjarneby – som idag driver Level – och Patrick Söderlund – numera högt uppsatt chef på EA – skrev i sin entusiastiskt 90-talsplottriga blaska Super Power att Mario kunde känna sig brädad av en apa med Kurt Olsson-frisyr. På efterhand tog man tillbaka påståendet, och Donkey Kong Country noteras nuförtiden sällan på några topplistor över spelhistoriens bästa.
När jag spelar det dagsaktuella Donkey Kong Country Returns fylls jag ständigt av nostalgiska vibbar från förr. Ryggraden i Retro Studios fräscha tolkning etablerades 1994 av Rare. Den lika svängiga som vackra musiken var rakt igenom enastående då – när man i Returns kompletterar den med nya alster, framstår de gamla i jämförelse bara som än mer odödliga. Lyssna till undervattens– eller fabriksmusiken och påstå att jag har fel.
Wii-spelet är en mycket värdig återkomst, men bevisar också att Donkey Kong Country var ett stort föredöme. Det är synd och skam att vi inte längre erkänner det som något annat än en Super Mario World-kopia. För dagens dyrköpta och Microsoft-löneslavande Rare har aldrig varit bättre än när de hungrigt trotsade alla tekniska begränsningar likt en envis gorilla.
