1993 var Super Mario All-Stars den mest prisvärda uppfräschning man kunde föreställa sig av de fyra första, ordinarie plattformsspelen. Nintendo hade med omsorg och hjärta uppdaterat dem så att de såg ut och lät som i våra förskönade minnen. Det blev en varm jul.
17 år senare är det 25-årsjubileum för Super Mario Bros. Man firar nu sin klassiker genom att tillhandahålla ett begränsat antal konsoler i Mario-rött – och kompletterar med den såkallade ”25-årsversionen” av Super Mario All-Stars. Att det är en sådan version står nämligen inpräntat i guldfärg, omgivet av en krans.
Och vid det här laget har vi hunnit lämna ytterligare ett digert antal kärleksaffärer med Mario-bröderna bakom oss. Från Super Mario World, via Yoshi’s Island till Super Mario 64 och Super Mario Sunshine. Arvet har vuxit till så många stjärnor att hälften vore nog för en samling.
Vad exakt är det då Nintendo har piffat upp i den förgyllda, omsorgsfullt förpackade utgåva vi väntat på i 17 år? Går de fyra gamla godbitarna numera möjligen i samma anda som New Super Mario Bros Wii, med piffiga 3d-effekter och bredbildsanpassning? Eller har Nintendo utökat pixelperfektionen ytterligare? Har de möjligen spelat in musiken på nytt, med big band och orkester – kanske bifogat ett soundtrack med dessa? Ger de tillbaka till fansen – hyllar de värdigt både oss och sig själva?
Samlingsskivan snurrar igång i min Wii. En kvadratisk form lyser upp i mitten av min ansenliga platt-tv. På båda sidor gapar stora, svarta hål. I menyerna visualiseras styrningen pedagogiskt – med en Super Nintendo-handkontroll. Jag tar några besvikna, hopplösa skutt i början av vart och ett av spelen. Pliktskyldigt – för att jag måste ha belägg för de åsikter som redan börjat formas likt mörka moln i mitt inre. Jag vet redan sanningen – men vägrar ändå inse.
När jag stängt av Wii-konsolen är jag alldeles skakig av missnöje. För det här kan mycket väl vara en av de största chanser någon skicklig affärsapparat någonsin kastat bort. Att Mario inte bara säljer intensivt utan också länge är något vi sett lika många exempel på som antalet titlar med den folklige rörmokaren. På så sätt hade det för Nintendo varit den mest självklara, säkra investering man kan föreställa sig att sätta en av sina divisioner i arbete med nyversioner av spelen.
Hade Nintendo visat oss genuin kärlek, hade vi också gett sådan tillbaka – gränslöst. Men det man gjort är så cyniskt, så obeskrivligt slapphänt och vidrigt, att jag bara vill slänga ut Wii-versionen av Super Mario All-Stars från min balkong, sju våningar upp. Att förföriskt packa om en 17 år gammal Super Nintendo-samling utan att ha rört innehållet är nästan rent bedrägeri.
