Mitt öde stod skrivet i blyerts

192 0

När jag ska sammanfatta min bakgrund brukar jag rutinmässigt gripa efter några lättillgängliga stödord i mitt huvud: Antalet år jag varit verksam. Ungefär vad jag hunnit med under dessa. Och att drömmarna började redan på pojkrummet. Men inte en enda gång har jag bevisat det sistnämnda. Finns det spår av dem..?

Länge var svaret på frågan nej.

Men så flyttade jag mot ett nytt liv i höstas. Den ödesmättat dammuppluckrande nedpackningen av ungdomslägenheten som under ett decennium hunnit husera diverse sambokompisar men också sin beskärda del flickvänner resulterade i att jag till slut snubblade över en eftertraktad kartong. Det var inte förrän jag frågande hade öppnat den som jag förstod precis hur och varför. I mitt inre lyfte jag innehållet ovanför mitt huvud för att se det rotera i all sin glans till en bekant fanfar. Kartongen var en sentimental skattkista – innehållet förlorade, glimrande minnen på papper.

På väg mot mitt nya liv, hade jag funnit mitt gamla. Och först nu slog det mig varför innehållet varit borta. I ett försök att bevara det fridfullt och tryggt hade jag förslutit det så väl att inte ens jag själv kunde avslöja fasaden. Tanken var att kartongen aldrig skulle behövas till något annat. I detta syfte hade jag gjort rätt.

Det är så lätt att glömma. Så lätt att förkorta minnenas väg fram till idag. När jag med varsam hand strör ut mina tidningar över sängen påminns jag om hur långt jag kommit – men också hur hårt jag jobbat för att nå hit.

I början av 90-talet var mitt tidningsmakeri givetvis inget jobb, utan lycklig lek. Jag älskade att låtsas. Men jag gjorde det med sådan övertygelse och ambition att det på efterhand framstår som outtröttligt. För exemplen är oräkneliga. De närmast väller ut, som om de blir fler ju djupare i kartongen jag gräver.

Serietidningar snuskigt inspirerade av Pyton, guider till vad som idag är odödliga Super Nintendo-klassiker, renodlade speltidningar med bilder klippta ur vid det här laget alldeles fladdrigt ihåliga exemplar i min Super Power-samling. Gränslöst och charmigt naiva titlar som ”Allt om Allt”, mer personliga som ”Mina spel” – eller varför inte den väl dolda, prepubertala hemligheten ”Snubb Magazine”. Ja, rentav detaljerade instruktionsböcker och kartor över spel jag helt och hållet fantiserat ihop.

Man kan följa min uppväxt genom tidningarnas teman, se min bardoms ansikte i de intressen de berör – och hur viljan trumfade kunskapen, för att till slut mötas med den. De godisartat färggranna, inklistrade bilderna på spel från Super Nintendo-guldåldern står i skarp kontrast till de nästan sjukligt tätskrivna sidorna.

Lukten av metallisk blyerts, träigt papper och fränt lim. För mig doftar det ambition. Det skarpa ljudet av en sax som hugger igenom ett magasin. För mig låter det tryggt. Känslan av en häftapparat som trycks igenom en bunt vita papper. För mig är det oförfalskad kärlek.

Allt detta påminns jag om när jag nu återfunnit min barndoms största skatt – en låda med drömmarna jag hade.

Gör dig själv en tjänst – stäng inte in dina.