Så den metaforiskt rostiga och bångstyriga tandemcykel som är Press2plays spelredaktion bjöds in till Amsterdam för ett 3DS-spektakel. Och eftersom vår muskelsvällande elitcyklist Christer Engström gått vilse i Sydamerika och förmodligen hamnat i en lömsk bunker där han kontinuerligt måste trycka in koder på en dator för att nollställa en räknare frågade vi om Josef Fares ville sitta med och trampa.
Redan när Josef tackade ja misstänkte jag att vistelsen skulle spåra ur. Ekvationen dekadent stad och aggressiv filmregissör skulle få vilket försäkringsbolag som helst att dra öronen åt sig. Men jag kunde aldrig ha förutsett hur och varför…
Morgonen började med en ångestladdad uppstigning klockan 4 och fortsatte på kontoret med packandet av Press2plays ökända kameraväska, som teoretiskt skulle erbjuda en bekväm hemtillvaro för en hel dvärgfamilj. Vid sjurycket hade det hunnit bli dags för flygningen från Arlanda.
I Amsterdam fann vi oss sittande i en rymlig hotellobby. Fares hotade förbipasserande i allmänhet och svensk spelmedia i synnerhet med stryk, bärande Press2plays batongliknande kamerastativ. Lyckligtvis somnade han på en soffa. Då passade jag på att lunchdejta Radiogamer-gänget.
Väntan skulle visa sig bli lång. Väl tillbaka i lobbyn började vi slipa högafflarna och svära över Nintendos illa organiserade förmiddag. ”Ska vi sitta här och ruttna?!”, gnällde vi i kör, när vi utan att riktigt reflektera över skeendet plötsligt hade bildat ring med varsin DS i nävarna. Tidsfördrivet när Nintendo svek var alltså ironiskt nog Nintendos egna konsoler…
Vid tretiden på eftermiddagen lyckades sex tappra, svenska speljournalister smuggla ombord sig själva på en Nintendo-buss för spanjorer och nådde således slutligen 3DS-evenemanget, beläget i en ansenlig mässbyggnad ute på en träskliknande åker. Hade det utspelat sig på 40-talet hade vi nog räknat med att bli avskjutna på led, så kusligt långt från civilisationen som vi hamnat.
Istället fick vi vrida på oss i obekväma stolar när Nintendo läste upp sin presskonferens innantill från telepromter-skärmar. I slutändan kunde man ha sammanfattat paraden av scenframträdanden med ett ord och två siffror: 25 mars.
Resten av kvällen var lyckligtvis allt vi hade hoppats. En hel värld av 3DS-spelande öppnade upp sig bakom scenen – komplett med pappväxtlighet och popcornstånd..! Här gick man runt i bebyggelse för att vid olika stationer handgripligen testa och se alla tänkbara 3DS-spel.
Den snarlikt konstruerade enheten är egentligen en DS som slukat en PSP – det syns till och med utanpå; plasterna har liksom smält ihop. PSP-svart med DS-turkost. Men den stora tjusningen – som otvivelaktigt kommer göra 3DS till en succé bland succéer – är förstås den knivskarpa, färgstarka 3d som man utan att ens använda glasögon kan se när den övre bredbildsskärmen hålls i rätt vinkel.
Jag var stormförtjust redan efter första titten i Köln. Den här gången utmanade jag teknikens gränser och försökte hitta bristerna. Det var tyvärr inte svårt. 3DS omfattar nämligen gyrosensor, vilket i praktiken alltså innebär rörelsekontroller. Att röra enheten och samtidigt försöka hålla blicken fixerad så att 3d-djupet bevaras är ingen lätt uppgift. Med Dead or Alive – som inte hade ”låst” bilduppdatering – blev det också tydligt att 3d-tekniken drabbar flytet. Drog man ner 3d-reglaget i botten ökade smidigheten med säkert det dubbla; något som känns tämligen logiskt med tanke på att skärmen skickar dubbla bilder parallellt till ögonen när den jobbar med optisk 3d.
Problemet är inte att 3DS kommer överlastad med olika spännande tekniker, utan att de är svåra att kombinera i spelen. Frågan är också hur exakt 3d-tekniken ska komma till användning annat än att skapa ett djup som kan drabba prestandan. Jag har inte börjat tvivla på 3DS som plattform. Jag har bara kommit förbi första förälskelsen. Nu avgör spelen om kärleken ska bli fördjupad och bestående. Med en sån inbjudande snygging är det förstås högst troligt…
**
Klockan 9 på morgonen dagen efter kunde man hitta två snacksaliga hjältar vid frukostbuffén, omringade av tallrikar fulla till bredden av bacon, ägg och lönnsirapsdränkta pannkakor med bananer. Om någon bara hade upplyst dessa kungliga klantar om att flyget var på väg upp i luften, och fladdrande med det Nintendos betalda biljetter…
Det här skulle bli upptakten till en heldag på ett café i Amsterdam och sluta i säkerhetskontrollen – med paranoida vakter som misstagit kamerastativet för ett vapen. Efter två vändor och en uppochnervänd kameraväska gav de slutligen med sig – bara minuter kvar till den 1700 kronor betygande avgången. Om de ändå vetat hur rätt de hade om Josef och batongen…
Hemma var jag vid 2 på natten.
