2006 älskade vi Telltale för allt de representerade. Sedan LucasArts cyniska omstyrning, som satte punkt för en guldålder av peka/klicka-äventyr i 90-talets mitt, hade genren dödförklarats. Men plötsligt brann hungriga Telltale som en fågel Fenix, och lika mycket eld och lågor blev fansen över faktumet att man skulle rädda ikoniska Sam och Max ur LucasArts gravkammare.
Vid det här laget har Telltale hunnit harva på med Sam & Max i tre säsonger av munsbitsepisoder, och parallellt fortsatt sina nekrofiliska räddningsauktioner med Monkey Island och Tillbaka till Framtiden – stöpta i samma mall, drivna av samma spelmotor och producerade enligt en nästan industriellt kvantitativ filosofi.
På fem år har den kaliforniska utvecklaren blivit vad man en gång skydde när man i en räddande motreaktion försökte visa att det fortfarande fanns utrymme för äventyrsspelen. Telltale är numera fastkörda i samma kommersiella mönster som reducerade LucasArts till en Star Wars-fabrik.
I denna jämförelse skulle man osökt kunna kalla Telltale för äventyrsfabrik. För tröttheten och löpande-band-repetitionen genomsyrar allt man gör numera. Tillbaka till Framtiden-följetongen må ha respekt för grundmaterialet och träffsäkra röster i huvudrollerna, men saknar såväl finess som humor och udd. Tekniskt befinner den sig dessutom på samma nivå som Telltale inledde verksamheten 2006.
När nu företagets tydligen väldigt charmerande säljare till och med lyckats flörta hem Jurassic Park för äventyrsbehandling, har iallafall min tro rasat i botten. Det känns inte längre som att man ”räddar” och ”pånyttföder” – snarare gravskändar, förställer och förstör.
