Licensspel kommer alltid att vara cyniska

279 0

Den tröttaste klyschan i hela vår snäva lilla värld är följande påstående: ”Licensspel är dåliga. Vi trodde att de höll på att bli bättre. Spel X visar att så inte var fallet”.

Vi borde smiska de kritiker som fortfarande vågar sig på att slösa utrymme på ett sådant resonemang, för det är ett icke-resonemang, det är att inte tillföra något till världen – snarare belasta den med utfyllnad, rentav göra den dummare i brist på vidare reflektioner. Det är motsvarigheten till speljournalistikens antimateria.

I dagarna prempade Marvels nya Thor-filmatisering på bio, intimt åtföljd av det obligatoriska spelet. I tystnad smögs det ner på redaktionshallmattor runtom i Sverige. Och följaktligen är resonemanget tillbaka med full kraft.

Nu fyller medierna slentrianmässigt sågningskvoten: Thor-spelet är dåligt! Det ”känns” som en desperat inkassering! Läs och hör oss när vi försöker bli kreativa med småsinta sågningar av grafik, ljud och spelkontroll!

Personligen brukar jag helt välja bort den här typen av spel. Det är förmodligen förklaringen till att jag inte ens får dem skickade till mig längre. PR har gett upp. I en intervju med Blog ‘em Up nyligen biktar sig svenske speldesignern Anders Hejdenberg om sin tid på Grin. Han säger det rakt ut:

– Direktivet från filmbolaget var tydligt: ”Vi vet att projektet har en orimlig deadline, men vi bryr oss inte om vad det blir för kvalitet. Så länge vi har ett spel som går igenom certifieringen hos Sony och Microsoft innan filmen kommer ut så är vi nöjda. Varumärket kommer att sälja produkten.”

Varumärket kommer att sälja produkten. Ja. Varför skulle man annars någonsin välja att göra ett spel som åtföljer en film? Dess enda syfte är att underbygga filmen, att ge den mer uppmärksamhet, att uppmuntra till merkonsumtion.

Finns det något som helst intresse från varesig utvecklare, utgivare eller studio att göra det exceptionellt bra? Det vore givetvis ingen nackdel – men ur ett ekonomiskt perspektiv ser alla parter det som överflödigt. Utvecklarna vill snarare göra något de själva brinner för, men också något de stolt kan kalla sitt eget. Utgivarna vill i första hand äga alla rättigheter när de gör helhjärtade investeringar. Och studion vill bara sälja sin film.

Alltså: ingenstans i kedjan finns det någon som kortsiktigt vinner på tesen att licensspelet skulle vara fantastiskt. Vill utvecklarna göra ett fantastiskt spel, gör de något helt eget – hur många andra inspirationskällor det än har. Skaparna av filmen ser bara spelet som ett nödvändigt ont, för de vill ju ha uppmärksamhet för sin film – inte tvärtom.

Man brukar referera till Vin Diesel och  hans samarbete med svenska Starbreeze, som resulterade i självständiga Chronicles of Riddick-spel som var bättre än filmerna. I det fallet ville Vin Diesel väva och blanda sin skildring mellan uttrycksformer, och var personligt engagerad i att spelen stod på egna ben. Samtidigt var Starbreeze på hugget, de ville bevisa sig.

Det förändrar dock inte att spel som tätt åtföljer licenser alltid kommer att vara utstressade och oinspirerade. Hur många uppgivna sågningar vi än skriver.