2011 års E3 blir min sjätte. Det är sannerligen inget fläckfritt närvaroprotokoll med tanke på att världens största spelmässa har varit just det i 15 år, men ändå ett som talar för viss erfarenhet. Thomas Wiborgh, svensk spelmedias motsvarighet till George Clooneys karaktär i ”Up in the Air”, lär förstås skratta överlägset när jag försöker ta grepp om fenomenet efter ”nästan noll” besök.
Första gången är den jag minns starkast, av förklarliga skäl. Som de naiva noobs vi var hade jag och min goda kollega och vän Kristian Johansson – dalkarlen vars stämma ni lärde er älska i Spelradion – råkat boka hotell i Inglewood. Låt inte det Hollywood-snarlika namnet lura er – vi hade hamnat så långt bort ifrån glamouren man överhuvudtaget kunde. Första natten vaknade jag av hetsig stämning precis utanför hotellfönstret. Mordhot artikulerades mellan två män med sådan övertydlighet att inte ens en döv person hade missat innerbörden. Sen slagsmål. Och så kuslig tystnad.
Mässan var spännande, men varken jag eller Kristian hade förstått vikten av mötesbokningar. Medan andra journalister vant kryssade mellan hårt hållna tider gick vi mest runt och hoppades få slinka in i dörrspringor. Kristian hamstrade gratis reklamprylar med hungrigt öppna shoppingpåsar, som vore han i en gratis gottebutik. Finska Remedy, som för första gången visade vad som under de följande åren skulle komma att mogna till Alan Wake, lät sig inte charmas av att jag som svensk granne viftade med min pressbricka. Jag fick snällt köa hela den ringlande vägen fram, bara för att bli avklippt en förnedrande gång extra med ursäkten att ”visningsrummet var fullt”.
Man brukar tala om den betyngande effekt de stora golven har på ens fötter, och jag hade dessutom ådragit mig krigsskador redan på väg till mässan. Med en behändig liten fickkamera försökte jag fånga de första kliven mot den karaktäristiska mässbyggnaden, när mina förundrade kliv plötsligt tog stopp rätt i lömska betongpelare i knähöjd. Resultatet var några hånfulla leenden på förbipasserande ansikten och senare ett stort, svartblått blåmärke på smalbenet.
Mitt andra besök skedde redan följande år. Jag hade fått mersmak. Nu var jag betydligt bättre förberedd, och kom dessutom utrustad med HD-filmkamera. Att mitt förvisso ambitiösa hobbyprojekt Fuse Show skulle leda mig någon vart var i det här läget högst oklart.
Panik uppstod när jag och mina kollegor insåg att vi höll på att missa Sonys presskonferens, förlagd dagen innan mässans öppning. Vi hetsade ängsligt på en sedvanligt förvirrad och oförstående LA-taxichaufför, som till slut förgäves släppte av oss på rätt adress. Spektaklet, som med slagord som ”Riiidge Raaacer” och ”Giant Enemy Crab” senare skulle gå till historien som ett av Sonys mest hånade, hade redan börjat. Vi fann oss sittande med sporadisk wifi-uppkoppling på ett närliggande café, där vi fick andrahandskika på den presskonferens som pågick bara meter bort – via Gamespot.
På natten drömde jag påtagligt verkliga mardrömmar om en mässa som gick mig förbi, som jag blev portad ifrån. Därför var jag på hugget när mässan väl körde igång, och radade upp intervjuer med storspelsproducenterna, som om jag aldrig gjort annat. Första dagen hade just nått sitt slut när jag efter ett i förbifarten flörtigt möte med en av Nintendos många, alltid sexistiskt modellhandplockade värdflickor fann mig själv utan pressbricka. Det är till denna dag oklart om hennes närmanden hade något samband med det snopet övergivna snöre som jag efteråt upptäckte dinglande runt min hals, men konsekvensen blev att jag fick stå utanför de dunkande, pulserande hallarna och frysa i air condition-nerkylda korridorer, tiggande efter kollegornas pass till låns. De svåra mardrömmarna hade blivit ångestladdad verklighet.
Gångerna som aldrig blev av är kapitel för sig. Som gången då chefen gav resebudgeten grönt ljus eftermiddagen innan mässan började, och vi desperat sprang mellan resebyråer för att hitta flygbiljetter. En sak kan jag rakt konstatera: E3 har aldrig lämnat mig oberörd.
