Cyberpunken lever igen. Närmare ett decennium efter Matrix-uppföljarnas serievåldtäkter på en värld med sina lädertrenchcoats kring anklarna börjar den åter samla kraft. Tydligaste tecknet just nu är förstås japanernas kollaboration med väst för att på artificiell väg återföda Deus Ex. År 2000 realiserade Warren Spector sina idéer om ett actionspel med frihet, precis som resten av världen starkt inspirerad av den första Matrix-filmens estetik.
Square Enix har stått för de glimrande datoranimationerna och Eidos Montreal för hantverket i Deus Ex: Human Revolution, som tydligt vänt Matrix ryggen och istället söker sig till Ridley Scotts tidlösa framtidsvision Blade Runner. Till och med filmens kompositör Vangelis hyllas tydligt i soundtracket, som karaktäriseras av just samma vackert plågade syntvibbar.
Ridley Scott har vid det här laget hunnit bli 74 år gammal, i siffror skakigt nära döden, men 1982 års Blade Runner är fortfarande tillsammans med den första Alien det bästa han gjort under hela sin ojämna regissörskarriär. Personligen hade jag i och med skräp som Robin Hood, A Good Year och Kingdom of Heaven gett upp hoppet om den gode Scott, och nästan sorterat in honom i facket ”rika Hollywood-gubbar som tappat greppet”, där George Lucas sedan länge trängs med sig själv och ibland får sällskap av Steven Spielberg.
Men nu söker Scott tydligen sina egna rötter, och har personligen tagit på sig inte bara att styra om Alien-serien med Prometheus nästa år utan även att därefter göra uppföljaren till Blade Runner ingen trodde att vi skulle få se. Huruvida det är positivt eller ej kan vi nog bättre avgöra efter Prometheus – det var trots allt länge sen gubben rörde sig i scifi-genren sist. Mest har han ju ägnat sig åt att sedan Gladiator smeka en kisande Russell Crowe medhårs.
För mig är Blade Runner så mycket mer än bara en film; den är en vackert vemodig känsla, en lika sorglig som filosofisk sinnesstämning. Och själva definitionen av, kanske upphovet till, uttrycket undergångsromantik. Denna unika filmstämning började med Blade Runner, och slutade exakt där och då, 1982. Huruvida den åldrade Ridley Scott ens själv längre är kapabel att lyfta fram den är jag faktiskt tveksam till. Men det ska bli mycket spännande att se honom försöka.
