Håll i er nu, för nu kommer jag blåsa fram som en jäkla storm av kvasifilosofi och spoilers..! Har man hängt med någorlunda i populärkulturella sammanhang – med en marginal av minst ett par år – kommer man dock inte att bli märkbart omskakad.
Vi börjar med den faktor som utlöste detta inlägg. Jag och flickvännen har under ungefär ett års tid tittat oss igenom de fyra säsonger som utgör den dystopiska scifi-serien Battlestar Galactica, om återstoden av mänsklighetens ovissa drift i rymden och utdragna överlevnadskamp mot de robotar man en gång skapat i sin egen avbild. Med oss hade vi redan från början misstankar om en viss underliggande, religiös agenda. Bara en sådan sak som att flera av seriens skapare och författare är troende borde få en att rulla ut några extra kritiska kanoner i skottgluggarna.
Vi kunde förstås ha avstått tittandet helt, men samtidigt är Battlestar Galactica en av ytterst få scifi-serier som på allvar är både välspelade och stilsäkra. Under de många avsnittens lopp uppvisar karaktärerna ett känsloregister som man sällan skönjer i dramaserier överhuvudtaget. Till slut ligger dramatiken inte längre i konflikten mellan vad som först misstas för gott och ont, utan mellan två lika trovärdigt sargade parter som börjar flyta samman i en ocean av moraliska gråzoner och nyanserade känslor.
Visst drar serien åt det religiösa, men ständigt med motvikter och motargument, och senare bara för att skjuta ner tron och ödet helt i en vändning som försätter flera karaktärer i filosofiskt upplösningstillstånd.
Battlestar Galactica har vid det här laget fått mig att sänka garden. Den har framstått som så självrannsakande och så självmedveten att jag inte längre ser alla illavarslande frågetecken och oförklarliga element som hinder. De måste ju slutligen kunna förklaras logiskt – kanske är den stora vändningen att hela mänskligheten egentligen är de cylons de så innerligt fruktar; att alla är byggda av samma skrot och korn? Och att alla visioner karaktärerna upplevt bara är deras kopplingar till varandra?
Jag eldar nästan upp mig själv av iver över denna teori, på samma sätt som jag minns att jag blev lyrisk över fansens spekulationer kring upplösningen för Matrix-trilogin när det begav sig, eller hoppades att man slutligen skulle upphöra att besvara frågor med nya frågor i slutet av Lost och istället knyta samman Dharmas experiment med en rimlig, fysisk förklaring.
Alla dessa exempel slutar på sämsta tänkbara sätt. Trots att manusförfattarna själva uppmuntrat oss tittare – nej, rentav begärt av oss – att aktivt spekulera och söka svaren, vill de plötsligt ta tillbaka sitt ofärdiga tusenbitarspussel när vi är i full färd med att lägga det, bara för att ersätta det med en bibel. Förklaringen är ju att allt är ödet, drivet av guds gränslösa kraft. Förklaringen är tamejfan att det är oförklarligt. Roll credits.
Apropå det dagsaktuella Deus Ex är det här just vad man brukar kalla ”deus ex machina”; ett oväntat, gudomligt ingripande för att ”rädda” en intrig. Vilka frågor som än ställs kan plötsligt besvaras. Det är därför religion kan framstå som det trygga svaret på allt – för den som inte ställer tillräckligt många. För den som inte vill ställa dem. Och det är därför bibliska avslut – i enlighet med begreppets eviga motsägelsefullhet – kan fara åt helvete.
