P3 Spel är tillbaka på söndag – med en mindre mjukstart. Sen stojas det i tio veckor till! Men en av diskussionerna som vi spelade in igår – jag, Angelica, Susanne och Josef – var av allvarligare natur. Ämnet var nämligen det ständigt återkommande men aldrig utredda: hur vi påverkas av spel. Själv har jag upplevt tydligast påverkan av något så anspråkslöst som pussel. Det fick mig att minnas ett inlägg jag skrev i min blogg för nästan exakt tre år sedan…
16 augusti 2008, 15:11
Det är alltid inslag av sex och våld i spel som rör upp frågor om påverkan. Tjutandet över digitala bröst överlåter jag till amerikanerna, men moraldebatter om det farliga i att göra underhållning av något man inte ska ta lätt på är förstås självklart, eftersom det bottnar i en rädsla för att folk ska ta efter spelen, och i värsta fall att någon galen sate ska inspireras till brott. Det påstås ha hänt i flera fall. Postal, Doom, Counter-Strike och Grand Theft Auto har beskyllts för alltifrån skolmassakrer till spontana taximord.
Men jag har själv aldrig upplevt någon konsekvens av allt våld jag konsumerar. Jag har hört att skräckfilmer och skräckspel ska vara garantier för mardrömmar. Det har aldrig någonsin hänt mig. Jag är så avtrubbad att jag ser fram emot en riktigt saftig skräckmardröm. Tills dess väntar jag förgäves med de mjuknande popcornen.
Det mitt underliga sinne påverkas kraftfullt av är istället pusselspel. Ja. Jag drömmer mardrömmar om pusselspel. På fullt allvar. Om jag ägnar mig för mycket åt att sitta nedsjunken i Tetris kommer min natt att fyllas av block som inte passar ihop och rader som måste bort – i en oändlig loop. Min hjärna tycks aldrig kunna bearbeta det.
De värsta minnena jag har av sjukdomar i min barndom är de som orsakade svettiga feberdrömmar om pusselspel. De kunde driva mig till fullkomligt vansinne. I febriga lägen har min hjärna hakat upp sig, och bara upprepat trasiga drömfragment om och om igen. Såsom att Tetris-block sakta faller ner där jag inte vill ha dem. Faller ner där jag inte vill ha dem. Faller ner där jag inte vill ha dem. Faller ner där jag inte vill ha dem.
Jag ägnar mig åt eviga våldshandlingar som bara rinner av mig. Jag myser i det självförvållade kolmörkret framför Siren och Silent Hill. Men bara tanken på vad som väntar mig natten efter en session Puyo Pop gör mig illa till mods.
