Våren 2008 laddade japanska speljätten Konami för lansering av sin dyraste investering någonsin. Spelskapare och -regissör Hideo Kojima skulle avsluta sitt Metal Gear Solid-epos, och ville med det få vuxna män att gråta. Som en del av spelpressen flögs jag in till ett flådigt hotell i centrala Paris för att där under kontrollerade former insupa Kojimas pretentiösa ambitioner. Vi skulle helt enkelt sitta på långa rader, som i sweatshops, och under tre dagar sträckspela Metal Gear Solid 4 från början till slut. Bordsplacering gällde framför de många tv-apparaterna, och på min lapp läste jag ”Victor Lejunhfuvt”. Här föddes en seglivad legend och ett hånfullt felstavat öknamn som skulle förfölja mig hela vägen in på Xbox Live, när jag senare förlorade en vadslagning om achievementpoäng.
Det är en helt annan, överspelad historia. Men jag får en känsla av att mitt öknamn riskerar att överleva spelföretaget som för tre år sedan gav upphov till det. Redan då hade man börjat raset utför. Efter en guldålder som pionjärer på musikspelsfronten, bäst på fotboll och kultälskade för Silent Hill och Suikoden, men också stadigt stöttade mot en Kojima framstående både på action och filmiskt berättande, visade Konami på en förvirring och osäkerhet inför framtiden.
Trots att Konami varit först att förstå storheten med musikspel och gjort dansmattorna populära, kantade felsatsningarna och misstagen det växande myllret av Revolution-spel. Syntiga covers, fula plastinstrument och pinsam inramning fick koncepten som en gång varit Konamis att rinna dem mellan fingrarna, rakt ner i Activisions och EA:s kommersiellt gapande munnar. Det hindrade dock inte hela musikspelsscenen från att sedermera överbelastas och slutligen kollapsa under tyngden av sig själv.
På presskonferensen inför E3 2010 visar Konami sitt sanna ansikte. Det är clownsminkat och vindögt, och tycks tillhöra ett nervöst vrak. Konami bjuder på en otrolig cirkusföreställning som vi åskådare underhålls rikligt av. Men det är inte för att spelrepertoaren ser lovande ut. Istället är det för att en sköning vid namn Tak Fujii hetsar upp sig själv över ”one million troops”, viskande hävdar att Ninety-Nine Nights 2 är ”eeextreeeme” och på bruten engelska charmar publiken med ”love you guys” för att i nästa stund hota dem med att ”you will be sucked”. Han blir avlöst av en helt unik varelse som försöker sälja in nya dansspelskonceptet Dance Masters, ett spel man senare lanserar rätt in i glömska, i skuggan av Dance Central. Konami stoltserar även med licensen för mexikansk fribrottning, varför tre stöddiga karlar kliver upp på scenen i lustiga, färgglada utklädnader och smiskar varandra på brösten.
Idag klamrar sig Konami kvar vid få möjligheter att rädda sitt anseende. Suikoden-serien är om inte död så iallafall utmattad – även om den inte är lika utmattad som Castlevania. Med den stagnerande arkadkulturen, dansspelens sista utpost, är Konamis Dance Revolution-spel snart också historia. Den ekonomiskt utmärglade lösningen är i det här läget att luta sig tillbaka mot gamla meriter: Konami släpper framöver därför HD-samlingar med både Metal Gear Solid och Zone of the Enders.
Bland de nya spelen är det förutom en ny, frisk årgång av Pro Evolution Soccer bara Silent Hill: Downpour och Metal Gear Rising som lovar något överhuvudtaget. Personligen skulle jag älska en nytändning för Silent Hill-serien, särskilt med en så stämningsfull undertitel – den talar direkt till mig..!
Man brukar säga att galningar dras till likasinnade, och det har efter den berömda presskonferensen varit svårt att skaka av sig uppfattningen av Konami som galna. Den kreative excentrikern kan för all del misstas för galning, men i det här fallet är det knappast en definitionsfråga. Konami är ute och cyklar kollektivt på enhjuling, och det skulle inte förvåna mig om de framöver avvecklar eller kollapsar. En beprövad metod är ju att rädda sig in i ett mer stabilt bolags trygga famn, och Konami behöver sannerligen desperat en trygg famn…
