När jag efter otalet förvirrade restimmar till slut träffar Michel Ancel på en solig terass bakom den bohemiskt krackelerade byggnad som gömmer tre våningar utvecklingsstudio i det sydligaste Frankrike vet jag att vi bara har femton schemalagda minuter tillsammans. Intervjun blir intressant och bra – Michel är tillmötesgående; han besvarar till och med mitt ifrågasättande av Rayman Origins övertydliga inspirationskällor i klarspråk utan att vecka pannan.
Ändå är det en fråga som bränner i mitt bakhuvud mer än någon annan. Men jag vet att den inte kommer att ha något som helst relevans för våra tittare. Så jag väljer att prioritera. Den ställs inte när kameran rullar.
Årtalet är diffust, kanske 2000. Jag gissar att Dreamcast just har släppts. Vid det här laget har vi på den dåvarande spelredaktionen redan – i ett svart moln av tjock plaströk – hunnit steka en japansk sådan genom att elchocka den med fel sorts strömmängd. Men nu har vi mottagit en europeisk, en sån där med blå logotyp. Leksaksföretaget Brio distribuerar den i Sverige, och har ”lånat ut” den med krav på retur.
Den medsända Dreamcast-skivan innehållande Rayman 2 är mitt första möte med det underliga kalufstrollet. Hans händer och fötter svävar fristående men magnetiskt bundna runt hans lekamen där han pulsar runt i en lummig 3d-miljö. Ändå är det inte Rayman jag fastnar för. Det är hans instruktör, som dyker upp i luften ovanför honom.
Aldrig tidigare har en grodlik spyfluga haft ett så brett leende. De bländvita tänderna utgör i själva verket hela det hovrande kräldjurets avlånga ansikte. Och när han tar till orda är jag blixtförälskad. Mellan tänderna väser varelsen viskade visdomar, som om de tips han delger Rayman är hemliga och bara ämnade för hans obefintliga öron.
Många år senare påminns jag om att grodflugan har ett namn. Han heter Murfy. Michel Ancel har inte förstått storheten i sin egen kreation, och verkar totalt oförstående när jag slutligen berättar för honom, stående där på den franska terassen, att Murfy är det bästa fantasifoster han skapat.
Det är inte så konstigt, egentligen. Med åren frångick man nämligen Murfys ursprungliga, charmigt diskreta framtoning i Rayman 2 och gav honom istället en högljudd, enerverande röst och en exhibitionistisk sida som fick honom att bli ett irritationsmoment man bara ville skulle dö flugsmälledöden.
Men trots att kommande Rayman Origins signalerar med sin titel att vi ska tillbaka till de renodlade rötterna, visar det sig att Murfy nu inte längre ens har en röst. Hans förföriska viskningar har tystnat. Istället flaxar han omärkligt över Rayman och låter pratbubblans text tala.
En spelhistorisk legend har tappat rösten. Och ingen hade ens hunnit uppskatta hans väsande, viskande storhet innan han blev exploaterad, våldtagen och slutligen tystad.
