Visst vilar det något sorgligt över döda bloggar? Som historiska monument står de, frysta i tiden; förstenade i sina sista uttryck. Digitala museum resta över ambitioner som slocknat.
Man bläddrar ner längs sidorna, konstaterar att man läser mänskliga tankar som en gång just hade formulerats. Som en gång var relevanta i personens liv. Och det då aktuella datumet framstår nu mest som det på en gravsten.
Sen undrar man: Vad hände efter detta ödesmättade datum som fick klockorna att stanna och bloggen att överges? Vilken historia berättar de tomma raderna; inläggen som aldrig skrevs? Vad har vi gått miste om sedan dess..?
Min blogg har inte varit vass och relevant på alltför länge. Istället för att naturligt fungera som min ventil och kanal för tankar och kreativitet har den blivit min prestationsångest; den ände av priolistan man aldrig når till.
Det svåra var aldrig att fortsätta. Det var att börja på nytt. För hur kommer man egentligen tillbaka från döden?
Såhär. Man uppdaterar.
