Spel är mycket. I första hand underhållande. Ibland också slukande och oändligt stämningsfulla. I sällsynta fall berättar de en riktigt bra historia. Nästan alltid är de dock estetiska – utan att vi riktigt reflekterar över det mer än att hastigt konstatera att de är ”snygga”. Spelskaparna lägger oändligt mycket energi på att få dem att se bra ut, för att vi redan vid våra rastlösa blickars första kast ska lockas att vilja uppleva dem.
När vi väl spelar uppehålls vi ständigt av ett flimmer av explosioner, konfrontationer och händelser. I de flesta spel uppmanas vi rentav att skynda mot nästa mål; påstressaed av skrikande uppdragsgivare i radion, med fiender i hasorna och mot räddningsauktioner som håller på att rinna oss mellan fingrarna.
Därför är det uppfriskande att projekt som Dead End Thrills existerar. Här dokumenteras spelen i stillhet, frusna i bildrutor som väcker känslor vi aldrig hann känna. Jag har själv haft ambitioner att fånga essensen bakom spelkaoset. Det har man historiskt kunnat se i bilder jag tagit för bloggen, och nu senast under höstens säsong av Rematch, där vi utmanade tittarna att identifiera olika spel.
Men fotografen bakom Dead End Thrills spelar i en egen liga. Han kringgår tekniska begränsningar och tar sig in bakom fasaderna för att föreviga spelen i yttre sammanhang och perspektiv vi inte trodde var möjliga…
I sommarens Alice-uppföljare ”Madness Returns” var kontrasten mellan tragisk verklighet och kittlande fantasi det i övrigt ganska primitiva spelets största kvalitet.
Här står Alice och blickar ut över takåsarna i ett smutsiga London.
Och här, bland molnen i sin vackra men förvridna tillflyktsort.
Att med en bild fånga Raptures förfall är fantastiskt. Och får mig att längta tillbaka.
Med den här bilden ur Bulletstorm – som snarare ser ut att representera nästa Final Fantasy – visar man på de enorma ambitioner som fanns bortom det köttiga actionspelet.
Den här ögonblicksbilden ur F-Zero GX ger en sug i magen utan att ens vara i rörelse.
Grand Theft Auto 4 är ett grandiost spel, och här har storstadsmagin verkligen fastnat.
I ett fågelperspektiv får vi en helt annan distans till staden – som vore den en lekstuga i stil med de första två GTA-spelen.
Det blir aldrig riktigt påtagligt i Halo – men backar man ytterligare med kameran är den ringformade världen plötsligt en gata i rymden.
Att fotografens fascination för ett så artistiskt spel som Mirror’s Edge är stor känns förstås självklart.
Albinoråtta i en abstrakt digital värld…
…med till synes ändlös frihet.
Har man spelat terrorryssarnas uppdrag i Modern Warfare 2 får det här en att stanna upp och tänka…
En väg av möjligheter och lagbrott i Need for Speed: Hot Pursuit.
Glados i profil.
Problemlösningen i Portal 2 ringlar genom det förflutnas ruiner…
…och över framtidens broar.
Här ser vi förmodligen bara en bråkdel av alla de spakar vi dragit i under våra många år av spelande.
Rage är en intim och linjär historia omgiven av sanslösa landskap.
Jag älskade kombinationen – men visst slutar spelet väldigt plötsligt…
Det är ju dock resan och inte målet som är relevant…
Det är något som Skyrim sannerligen har tagit vara på med sina natursköna upplevelser.
Äventyraren är ständigt på väg mot nästa horisont – och det enda som kan hindra denna är döden.
Mario njuter också av resan – hur mycket vi än ska tro att han bara vill rädda sin prinsessa…
Den här otroliga bilden är fångad i Super Smash Bros Brawl av alla sammanhang.
Personligen fastnade jag länge i det fria fotoläge som Wipeout HD erbjöd. Men aldrig lyckades jag fånga något såhär realistiskt – som en verklig plastmodell av något helt digitalt.
Det är när jag gräver djupt i bildarkiven på Dead End Thrills som jag inser hur ofta jag bara har velat ha en ursäkt att stanna till och insupa stämningen i spel.
Vi behöver fler sådana ursäkter.
