När du spelar är upplevelsen din. I en modern tid av alltmer utslätade, strömlinjeformade mainstreamspel är det en försummad insikt rollspelsmakarna Bioware vunnit respekt och kärlek för att vårda.
Ständigt har Bioware stått för de där goda exemplen, undantagen som bekräftat regeln. Det är förstås inte alltid nödvändigt att spelens interaktivitet är påverkbar på djupet – en historia kan vara medryckande och gripande utan att vara föränderlig och individuell. Spelen kan ändå alltid – med kontrollen i hand – ge oss en effektiv illusion.
Men Bioware förbereder omsorgsfullt Mass Effect i ett pussel av val som utförda får oss att känna oss delaktiga när bitarna väl läggs, och i förlängningen ansvariga för allt som händer med bilden som framträder. Besluten blir plötsligt på allvar, konsekvenserna mer drabbande. Och relationerna starkare.
Jag tillhörde ärligt talat aldrig skaran som rycktes med fullständigt av det första Mass Effect. Jag stod snarare kallt vid sidan av och betraktade de lyriska fansen, som en känslostörd filosof med insikter om livet, oförmögen att omsätta dem i praktiken. Och ärligt talat; Bioware verkade inte riktigt klara med sin vision själva – Mass Effect kändes som ofärdig storhet, oförverkligad potential. I takt med att serien fortskred och växte via en polerad uppföljare ökade min förståelse till starkt gillande.
Och när Mass Effect-trilogin nu är slut inser jag smått chockat att det vuxit till kärlek. Uppbyggnaden till denna punkt har krupit över mig som en känsla av tillhörighet. Problemet är hur det ska visa sig att Bioware väljer att hantera denna kärlek. Vi befinner oss nu på ett internet i brand. Fansens frenesi är skoningslös. De känner sig vilseledda, frustrerade och övergivna. Lurade.
Problemet var aldrig avslutningen som sådan. Den är stark, filosofisk och provocerande – som ett eftertryck ska kännas. Problemet är snarare vilken historia man valt att avrunda på detta sätt. Nämligen spelarens egen. Bioware har hela tiden lett oss att tro att våra val påverkar och förändrar. Vi har uppmuntrats att föra med oss vår alldeles egen Shepard – om det så är en man, kvinna eller en hen – för att ena karaktärerna, därefter hela galaxen. Vi har uppmuntrats att bygga vårt eget sandslott, att skydda det från årens påfrestningar, att hålla det vid liv. Bara för att få det rivet framför våra ögon. Vår upplevelse har plötsligt återgått till att vara Biowares.
Troligtvis är det här glappet något de aldrig kommer att förstå. För i deras ögon har våra upplevelser alltid varit en och samma:
Deras.
