I augusti 2010 flyttade jag från mitt gamla liv. För att rivstarta mitt nya införskaffade jag vardagslyxiga excesser som raskatt, kylfrys med ismaskin och robotdammsugare.
Den sistnämnda har om något haft ett filosofiskt värde för mig. Mitt förhållande till robotar är nämligen rakt inte okomplicerat. Som konsument älskar jag dem, och drömmer om att omges av dem. Jag vill äga robotar i alla former, färger och utföranden, för behov jag inte ens vet att jag kommer att ha. Jag vill vara lika delar barnsligt förtjust leksakssamlare och slavdrivare.
Men så fruktar jag dem. För potentialen jag genom detta uppmuntrar. Och som kommer att urarta. För den till en början hjälpsamma intelligensen, som kommer att utvecklas till förståelse och sedermera förakt, och till slut göra oss överflödiga.
Därför var det med både lättnad och sorg jag idag konstaterade att min robotdammsugare bevisat för mig att vi har långt kvar. Jag trodde att den började lära sig, att den för varje uppdrag i lägenheten blev mer medveten.
Men när jag nu betraktar den inser jag att den inte alls hittat några städrutiner. Och att den aldrig har förstått mitt hems vinklar och vrår. Den är tvärtom förlorad i slumpen. Som en sinnesförvirrad gamling rör den sig, ständigt vilse, oförmögen att behärska sin omgivning.
Borstarmen, vars syfte är att driva in dammtussar och skräp i sopmunnarna, har stannat. Förlamad sladdrar den mot lister och väggar när roboten utan en verklig tanke eller reflektion envist stångar sig fram enligt sina förprogrammerade rutiner.
Det är vid tillfällen som när jag betraktar robotdammsugaren det kan slå mig. Hur obegriplig icke-existensen i roboten är. Men kanske ännu mer, hur obegriplig existensen är.
Och att jag i den närmaste framtiden seriöst måste dammsuga själv…
