Revolution. Så blygsamt var projektnamnet på Nintendos nya konsol för sex år sedan. Vid det här laget hade kritikerna börjat kalla den japanska speljätten föredetting. Tjurskalligt envisades Nintendo med att trotsa rådande tekniska standarder – och vägra tävla om stafettpinnen i teknikloppet. Samma kritiker kallade syrligt deras dåvarande kubiska lilla konsol med det karaktäristiska handtaget – Gamecube – för leksak.
Vad innebar egentligen revolutionen? Man ville inget säga. Den för Nintendo ovanligt stilistiska, vita konsolen skulle tydligen erbjuda ett enormt utbud av historiska spelklassiker för nedladdning – vilket framstod som ironiskt bakåtsträvande. Skulle man leva på gamla meriter?
Ett år senare klev en självsäker, japansk liten herre i pottfrisyr upp på en scen i Tokyo. I sin hand höll han något som såg ut som en minimalistisk fjärrkontroll. Hade vi fått en inblick i vår kollektiva framtid skulle vi trott att vi skådade in i ett bisarrt, parallellt universum. För där och då såg vi bara ett verklighetsfrånvänt Nintendo på skakande knän gå under, överväldigade av sin egen, tunga hybris. Vi såg en handkontroll med på tok för få knappar, utan några ergonomiska former. Vi fick höra om rörelsestyrda spel – något som lät lika gammalt och dött som de prototyper vi under åren sett passera.
När det i april 2006 stod klart att ”Revolutionen” hade döpts om till uppfunna begreppet ”Wii” flammade hela internet upp i brand. Att Nintendo tappat greppet om verkligheten var nu på alla sätt bekräftat – hur skulle man kunna smälta ett namn som på engelska associerades med att slå en drill..? Och hur töntigt var det inte med ett namn man inte kunde formulera utan att det lät som ett tillgjort glädjetjut?
Hade vi fått en inblick i vår kollektiva framtid skulle vi trott att vi skådade in i ett bisarrt, parallellt universum.
I dag är det Nintendo som tjuter av glädje hela vägen till banken. 75 miljoner sålda Wii senare har man frälst barn, gamla samt alla däremellan. Och istället är det vi kritiker som är tjurskalliga bakåtsträvare, där vi står fastklamrade i våra ergonomiska handkontroller och inte tror våra ögon – pisksnärtskadade av en revolution som hände så snabbt att vi inte hann blinka.
Numera är det Nintendo som springer med ledarpinnen, jagade av ett Microsoft som desperat försöker befria rörelsestyrningen helt från handkontroller och ett Sony som skapat rörelsekontroller som bokstavligen ser ut som stafettpinnar. Samtidigt säljer de mest traditionella av spel i miljonupplagor. Och bevisar att spelbranschen aldrig har varit bredare.
Många frågar mig i egenskap av spelrecensent om spel verkligen är något för dem. De har bara inte hittat sitt spel än – en upplevelse att kalla sin egen. Den finns att fånga därute. Press2play.tv vill som pionjär inom webb-tv och med entusiastisk fokus på spel leda dig till just din.
Publicerades urspungligen i en SvD-bilaga för Press2play.tv, december 2010.