När ett mystiskt, svenskt 90-talsprogram kallat ”Dataspelstoppen” räddades från fångenskapen på ett gammalt VHS-band till modern tids Youtube för några år sedan bubblade de symboliska kontrasterna upp till ytan som ett dumpat vattenlik. Delvis kontrasterna i glappet mellan ett borttynande, analogt förflutet och en digital nutid som ständigt pågår för alla på nätet att se när som helst. Men också kontrasterna i synsätt; då barnsligt och naivt, nu ibland rentav pretentiöst självmedvetet och intellektuellt.
Här hade vi gått runt och trott att de per definition enda spelprogrammen i nationell tv under 90-talet var ZTV-lekstugan Funhouse, följt av det lite bredare magasinet Sajber. Men Dataspelstoppen ska tydligen ha varit ett återkommande inslag i Kosmopol, som huvudsakligen fokuserade på livemusik för ungdomar under åren 1990 till ’92.
Dataspelstoppen ska tydligen ha varit ett återkommande inslag i Kosmopol, som huvudsakligen fokuserade på livemusik för ungdomar under åren 1990 till ’92.
Dataspelstoppen tidsbestämmer sig självt direkt med en vinjett presenterad i fantastiskt skev ”Clip Art”. Programledare Ulrika Bergman kan inte vara gammal där hon sitter framför en rad dumburkar, påhejad av porrfilmsvärdig syntjazz, bunden som en slav till de manusanteckningar som troligtvis förts av en väldigt ung, spelentusiastisk praktikant.
1990 års Duck Tales är först ut i detta avsnitt. Via uppläst manus förtäljs att det är ”ett stort plus” att det är ”ett mycket bra spel”, medan ett minus påstås vara att man inte har ”lika bra joystick som till Sega”. Nivån är satt. Men trots programledarens direkt felaktiga uttal av James Pond som ”James Pound”, är det hela oerhört charmigt. Ljudeffekterna i Speedball 2 beskrivs som ”det bekanta pling-plong-ugh-ljudet” och om Michael Jackson-äventyret Moonwalker får vi lära oss att det är negativt att det ”bara är en joystick”.
Det här visar så tydligt i praktiken hur ovana vi var att förhålla oss till spel i början av 90-talet, och hur trevande men nyfiket vi närmade oss dem. Det är lätt att överlägset fnysa åt det, att förstärka uppfattningen om sin egen förträfflighet idag. Men det är inte vad historien egentligen borde lära oss. Vi kan förvisso definitivt bekräfta att vi mognat. Men Dataspelstoppen är också en tankeställare. För i perspektiv kan den Level du nu läser eller dagens motsvarigheter i tv-utbudet lika gärna framstå som skrattretande naiva ytterligare 20 år framåt i tiden.
Om det är något man kan konstatera efter ett dussintal år som speljournalist så är det att det aldrig upphör att vara en utmaning. Spelen är en ung konstform – eller fan om den inte ens har hittat sin form än – och hur ska den kunna göra det när vi inte ens vet vad den är? Således är den i ständig förändring, ofta förbättring – åtminstone ständig förnyelse. Det är förstås därför vi älskar den. Och likaså därför vi som ska sätta ord på den ständigt tvingas omformulera.
Vi vet lika lite vad tv om spel kan vara, som vad spel är. Och det kan bara framtiden lära oss. Lika mycket som historien – via Dataspelstoppen – kan lära oss var vi varit.
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.
