Om det är något man kan konstatera efter ett dussintal år som skrivande speljournalist så är det att det aldrig upphör att vara en utmaning. Spelen är en ung konstform – eller fan om den inte ens har hittat sin form än – och hur ska den kunna göra det när vi inte ens vet vad den är? Således är den i ständig förändring, ofta förbättring – åtminstone ständig förnyelse. Det är förstås därför vi älskar den. Och likaså därför man som spelskribent ständigt tvingas tänka om, och varje gång vässa sin penna – ibland rentav helt byta ut den.
Här är tv- och videomedia ett mycket tacksamt verktyg. Avlastningen i vad man kan visa i rörliga bilder – och hur mycket man kan kompensera med sin personlighet – är enorm. Det spelar ingen roll hur medvetet och fullkomligt man vägt varje ord i en text – den mänskliga faktorn ger omedelbart avsändaren en identitet, och inga målande beskrivningar kan någonsin uttrycka hur ett spel ser ut, bättre än när det faktiskt syns. Det är ett självklart faktum, som ändå skapar ett orättvist förhållande mellan medieformerna. Jag, som personligen gått från det skrivna ordet till det talade, vet det mycket väl.
Men tv har andra problem. Dagens tv-klimat är cyniskt, och påstås präglas av en nyckfull publik som blir rastlös av två långa minuter på Youtube. Videomediet kräver alltmer att man blir underhållen och uppehållen oavbrutet. Tv har i vissa avseenden blivit spelmedias skräpkultur. Och jag känner mig möjligen medskyldig. Det var med en amatörs ögon jag nyfiket och trevande kom in på videoskapande i början av 2000-talet. Tanken var från början inte mer avancerad än att jag ville leka med alternativ till den skrivna uttrycksformen. Resultatet hette Zlot Show och var några flamsiga, barnprogramsliknande minuter.
Detta under en tid då Super Play gjort till sin sak att ”ta spel på allvar” – och vi ville agera motvikt. Intentionen var aldrig att förlöjliga eller fördumma spel, utan snarare att rebelliskt lätta upp stämningen med satir. Humor kan vara ett mycket effektivt vapen när man vill göra en poäng.
Vid det här laget har jag hunnit med tio säsonger av spelprogrammet Gameplay. Det började som ett halvtimmesmagasin i TV7, för att efter tre säsonger skickas på utforskande omloppsbana i internetrymden, och är idag ett renodlat recensionsprogram. Om man hängt med har man kunnat se en påtaglig förändring. Hur jag och min kollega och programledare Christer hittat oss själva i formatet, och alltmer vågat vara oss själva. Hur vi blivit bekväma nog att ut svängarna. Men balansgången är viktig. Den mellan en initierad, passionerad ton och en humoristisk, lättsam.
Ändå återstår så mycket att göra. Så många vinklar att utforska. För trots att vår ton i Gameplay är allt annat än förutsägbar och enahanda, är formatet vi står för och namnet det understryks av lika gammalt som det äldsta spelprogram. Jag älskar vad vi gör, och vad vi åstadkommit. Om det överlever alla påfrestningar som passion omsatt i business alltid utsätts för är jag gladare än någon. Men historien har sedan flera år talat emot oss. Det ska ju inte gå att göra ett spelprogram i tv. Som dominobrickor har exemplen fallit över varandra, ett efter ett. Funhouse, Sajber, Kontroll, Gameplayer.
Det sägs att folk inte vill titta på program om spel. Men det handlar förstås bara om att vi inte hittat rätt sätt att formulera oss på. Att ständigt tänka om. Vi vet lika lite vad tv om spel kan vara, som vad spel är. Och det kan bara framtiden lära oss.
Förhoppningsvis får vi äran att växa upp tillsammans.
