Vad är ett spel? Är det ett resultat av sina funktioner, sin rena spelglädje? Är det, på samma sätt som film, sitt narrativ och sitt budskap? Eller är det bara, som Döden uttryckte det i Castlevania, ”en bedrövlig liten hög av hemligheter”?
Spelfilosofiska frågor är alltid intressanta. Och ger ständigt, ständigt upphov till hetlevrade diskussioner. Ofta uppkommer de kring recensioner som läsarna anser är orättvisa. Lika ofta lyfts argumenten att recensioner ska vara ”objektiva” och ”beskrivande”, inte ”dömande” och ”personliga”.
Vi recensenter skulle spontant alltid försvara oss med att en recension enbart är ett redogörande för åsikter, och att de går före allt annat. Vi slår ifrån oss rebelliskt, och hänvisar till vår yttrandefrihet, vår yrkesstolthet. Helst ska de som tycker annorlunda hålla käften – eller iallafall förstå sin plats. Det är ädelt att stå rakryggad för sina åsikter och allt det där, men vi kanske ändå ska erkänna för oss själva att det finns poänger med denna påstådda ”objektivitet”, bakom alla lager av missförstånd.
Det handlar nämligen inte om själva definitionen av objektivitet – en recension är alltid i allra högsta grad subjektiv, givetvis – men däremot om den ständiga balansgången mellan att vara informativ och personlig. Med tanke på det ämne vi behandlar – ett som överskrider alla mediers gränser och kommer i alla tänkbara former – är det extra viktigt. Vi kan inte jämföra oss med litteratur-, film- eller musikrecensenter. Inte för att de finkulturellt står högre i näringskedjan, utan för att de kan kosta på sig att vara enkelspåriga.
En bok, film eller platta kan för all del växa med sitt underliggande budskap, den kan tolkas på många olika sätt. Men det som skildras är minutiöst komponerat och begränsat i längd. Recensenten kan således med sina åsikter ta mer plats och vara betydligt mer vårdslöst personlig.
Ett enda, enskilt spel har å andra potential att närmast vara gränslöst. Hur dålig intrigen eller dialogerna än är, kan vi forma vårt eget äventyr, vår egen upplevelse. Och spelen behöver inte sluta där interaktionen med spelets värld upphör – den kanske tvärtom börjar på allvar i mötet med andra spelare. Det är därför som läsare viktigt att vi förstår vilka tekniska verktyg som finns, vilken potential man personligen kan hitta och vilka olika lager som man kan skala av för att blotta det som är relevant för oss. Somliga föredrar strikt linjära historier. Andra helt kreativt fria men planlösa sandlådor. Ibland återfinns båda delar i samma spel.
Det är lätt att som speljournalist hänvisa till sina idoler och grannar ”på andra sidan”; de som hänsynslöst avverkar skivor med texter som banden polisanmäler dem för. Men det är samtidigt orättvist att försöka pressa ner spelen i samma snäva och begränsade definition. Alla spel måste inte ha ett budskap att tolka eller en politisk agenda att uppröras över. Och om de har det, behöver det inte överskugga faktumet att de kan vara underhållande eller utmana andra sinnen. Så, mina kära kollegor: nästa gång ni vässar pennan för att fäktas om åsiktsfrihet, fundera en extra gång om ni bidrar med något annat än självhävdelse – och huruvida det är den enskilda avsändaren eller de många mottagarna som har mest nytta av det…
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.