Jag måste vara 11 år och året 1994 när jag för första gången upptäcker den värld av speltidningar som existerar bortom min vardagliga och bekanta. Det här är under den period av mitt liv som jag dyrkar svenska Super Power till den milda grad att den månatligen trasas sönder av mina kärleksfulla fingrar, och faktumet att jag bär med mig dem vart jag än går – om det så är till skolan, för att på rasterna hämta kraft i skåpet.
Det är när jag finner den specialiserade tidningsbutiken Press Stop i centrala Stockholm som jag inser att det amerikanska utbudet är av bibliska proportioner. Det känns som om jag tagit steget ut ur en tunnel. Electronic Gaming Monthly är bokstavligen närmare fyrahundra sidor tjock, och även fast varannan sida tycks upptas av reklam är det en svindlande mängd information och entusiasm som breder ut sig. Importpriset är minst lika svindlande – flera hundralappar för en tidning – men min entusiasm begränsas endast av en månadspeng som snart är ett minne blott. EGM kompletteras (!) av systertidningen EGM2, vilket är en hysterisk tanke när huvudtidningen trots allt väger som en hel stenplatta. Jag fastnar också för den ansenliga konkurrenten GamePro.
Drygt två år senare har jag skakigt börjat bygga de sidor som så småningom ska komma att utgöra nätets första svenska spelsajt. Typsnittet är ”Comic Sans”, sidorna tapetserade med bakgrunder plottriga som spyor och allt ryms på en 1,44-megabytesdiskett. Här börjar min naiva resa – pådriven av den svallvåg som är internetrevolutionen.
2005 ger jag mig av för min jungfruresa till E3-mässan i Los Angeles, fastslår en milstolpe för min nu långtgångna karriär och förverkligar den dröm som föddes bland sidorna i 90-talsmagasinen. När jag går utforskande längs de många långa hyllraderna i en lokal matbutik slår det mig att en försvinnande liten del av dem utgörs av tidningar. Och att min barndoms EGM numera bara är en sladdrigt tunn skugga av sitt forna jag.
Under följande år känns det som att jag av sympatier ”tittar till” speltidningarna varje gång jag befinner mig i USA. De svälter. Och i början av 2009 tackar EGM mycket riktigt för sig.
Den 3 september i år skriver jag på min Twitter från LA: ”Om amerikanska speltidningar fortsätter att bli tunnare försvinner de snart helt..!”, och håller upp en nästan tvådimensionell GamePro framför kameran. Den 5 december meddelar även GamePro att man lägger ner tidningen – efter 22 år i tjänst. Detta trots en plan om att övergå till kvartalsutgivning så sent som i juli.
Även i Sverige har vi känt effekterna av den digitala revolutionen, som på många sätt effektiviserat och breddat utbudet av information och åsikter om spel – men också gjort det interaktivt och påverkbart. Att idag kunna tillgodose sig detta flöde i såväl skriven som rullande och ljudlig form är fantastiskt. Men visst saknar man den påtagliga förpackning och presentation som det fysiska i en historiskt tung tidning innebar.
För dagens överlevare handlar det om anpassning. Level har gjort en sådan – frångått fokus på nyheter och istället hittat en mer tidlös med krönikor, reportage och retro. Det är så man i ännu större utsträckning måste tänka i framtiden: att leverera det fysiska, det konstnärliga och det kulturella som är unikt för en tidning. EGM och GamePro klarade och förstod tyvärr aldrig den omställning som var nödvändig. Därför kommer vi att minnas dem som produkter av tider i förändring.
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.