Stephen King kallade skrivandet en tankeöverföringsprocess; ett sätt att läsa författarens ordagranna tankar. Nu överför jag mina till dig, var du än befinner dig, från ett hotellrum i någon parisisk förort utan sammanhang för mig. Här sitter jag mitt i natten och bävar inför tanken att om fyra timmar kliva upp igen, fly hotellet för alltid och påbörja den tre timmar långa tågresan till Montpellier, där Ubisofts kreative drivkraft Michel Ancel ska få tillfälle att visa den kollektiva världspressen sitt nya spel.
Resan är finansierad av Ubisoft, och på förhand har jag fått höra att vårt möte med den berömde, franske Rayman-pappan blir Sverige-exklusivt. Jag och min kameraman är de enda svenskarna. Det här har varit en unik möjlighet, omöjlig att tacka nej till.
Ändå är det vad presskårens etiska regler föreskriver att vi skulle ha gjort. Genom att tillåta en annan part betala resan och uppehället kan man hävda att vi försatt oss i en beroendeställning, där Ubisoft i det här fallet styr hela agendan. Somliga får det att framstå som att vi själva inte är medvetna om detta; att vi glatt, naivt och sorglöst skålar i överskummande öl och fritt flödande sprit betald av spelföretagen och kräver att bli ”uppvaktade” för att överhuvudtaget bry oss om det egentliga ämnet.
Här finns många nyanser. Att stå helt likgiltig inför det man bevakar och snarare se en möjlighet att på olika indirekta sätt bli mutad är förstås tragiskt. Och det förekommer. Under mina många resor har jag inte sällan sprungit på såkallade journalister som förväntat sig bli smorda och daltade med och rutinmässigt gjort minsta möjliga ansträngningar i yrkesrollen. I vissa fall har resan och evenemanget troligen rentav varit ett sätt för den snåla/fattiga arbetsgivaren att ”betala” sin frilans; alltså en muta i flera led.
Jag har flera gånger återkommit till vikten av att vara medveten om omständigheterna och sin egen situation, och att ständigt värna om sin integritet. Under de beryktade ”bjudresorna” är det särskilt viktigt. För sålänge man inte tillåter kompromisser och antar uppdraget för att kärnämnet och spelet är relevant och intressant, kan dessa resor vara just unika möjligheter att närma sig personerna bakom spelen, se hur de kommer till och delge de där spelintrycken i god tid. Problemet är förstås att mottagarna – läsarna, lyssnarna och tittarna – omöjligen kan ha insikt i hur omständigheterna sett ut, och på så sätt riskerar att bli påprackade förtäckt säljsnack mediet känt sig nödgat till som något slags motprestation efter en vistelse på ett femstjärnigt hotell.
Men detta är ett orosmoment i alla sammanhang där journalisterna brinner särskilt för sitt intresseämne och kan ha färgats av sina erfarenheter. Man får helt enkelt välja att antingen sila all information genom ett filter av misstänksamhet och cynism, eller att anförtro sig till somliga som man tror är värda att lita på. För den dag då ingen av oss längre brinner tillräckligt för att sitta packad som en sardin i ett dygn tur och retur för 10 minuter intervju kommer hela speljournalistiken att stelna och blekna, som vore den utan hjärta.
Skrevs urspungligen för speltidningen Level, 2011, men blev stoppad p.g.a. kontroversiellt innehåll.