Spelskribenter och spelmedia har under sin korta levnadshistoria ständigt fått utstå samma respektlösa och nedvärderande bemötande som de ”barnsliga nördar” och ”psykopatiska-massmördare-i-hårdträning” utomstående fördomsfullt tror att vi är. I takt med teknikens hungriga framåtsprång har praktiken förändrats i ljusets hastighet – men inte bilden av oss på avstånd.
Kanske är det därför som vi är så måna om att själva porträttera vårt intresse med sådan värdighet; att göra det den rättvisa ingen grävande kvällstidningsjournalist orkar mana sig till. Förmodligen är det också därför som vi ständigt granskas och ifrågasätts av våra läsare, tittare och lyssnare – men också av våra egna. Rätt ska vara rätt, spel ska ”tas på allvar” och vi ska hårt förtjäna eventuell respekt.
Som en del i detta ska vi yrkesutövare gärna svära oss fria från epitetet journalist. Vi ska präktigt förklara oss ovärdiga någon titel överhuvudtaget och blygsamt erkänna oss underkastade vårt ämne.
För att kalla sig journalist måste man väl ändå vara så mycket mer än den där bloggaren som likt Blondinbella-maffian bara skriver om sådant som i marknadsföringssyfte dimper ner i brevlådan? Och man kan väl definitivt inte bara vara den där unge, naive eldsjälen som till varje nedrigt pris försöker göra karriär av sina drömmar?
Integritet är givetvis en förutsättning. Men en journalist är inte – och har aldrig varit – summan av sina utbildningar eller antalet upphängda diplom. Du blir aldrig en journalist bara av att ha lärt dig vad en journalist är. Det är friheten i begreppet som gör det odödligt; att det inte kan styras, tyglas eller begränsas. Ingen smakdomare eller regering kan bestämma vem som är det. För nyckeln till en journalistisk roll är motsatsen. Det är åsiktsfrihet och självständighet.
I tider av förtryck och diktaturers uppgång har regimer eftersträvat att styra media och bestämma vilka som ska få kalla sig journalister. Man har selektivt utfärdat legitimationer och på så sätt lyckats censurera och tygla de medier vars funktion är att granska makten.
Granskar vi speljournalister någon makt, egentligen? Och hur viktiga är vi i ett världsligt sammanhang? Finns det egentligen ett syfte med journalistisk integritet i en nöjesindustri? Det skulle nog sällan paparazzifotograferna reflektera över, när de gömda i buskar smygfångar nya foton på kändisars hängtuttar åt sensationella kvällstidningar vars enda drivkraft är att sälja lösnummer.
Kanske är det ironiskt nog så att vi, sålänge som vi är ständigt självrannsakande och ständigt ifrågasätter vår egen värdighet, är speljournalister. Och således att vi, den dag vi inser att vi vunnit rätten att kalla oss det, upphör att vara medvetna. Och slutar att vara det.
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.