Min avsikt med den här spalten har aldrig varit att dra vapen för Level eller att skydda dess intressen. Frilansare gör sig lätt beroende av de händer som viftar med pengar, och således skulle en naturlig konsekvens ha kunnat vara att jag i mitt syfte att granska spelmedia försökte undvika alla konflikter.
Medvetenheten om detta har varit nyckeln. Som krönikor utan övrig inverkan på tidningen ska min funktion snarare vara ett utomstående perspektiv; en nyanserad överblick ingen annan kan ge. Därmed inte påstått att jag saknar åsikter. Det finns inga vassa skribenter utan åsikter.
Sådana är tidningen Fienden beväpnad med. Åsikter – och skribenter som visar att det går att göra något helt annat än det väntade, det traditionella. Och namnet, vänt mot alla som vägrar förstå och inte ser syftet – för dem är Fienden just det.
Som komplement till Level, med sin oerhörda bredd och kvalitativa fyllning, erbjuds vi en unik fördjupning i spelbranschens livsöden och fenomen som får breda ut sig; som får ta den plats den alltid varit i behov av. Att Fienden är ett svenskt initiativ gör en stolt.
Men det här är ingen gränslös kärleksförklaring. För när jag nu klargjort att Fienden behövs, och således troligen behöver vårt stöd för att överleva i längden, måste jag få uttrycka min oro för den skada de vassa pennorna ibland också kan åsamka.
Första numret pryds av ett oretuscherat och därför påtagligt mänskligt men ändå iögonfallande kvinnligt ansikte i skugga. Kvinnan håller upp ett halsband med inristningen ”Sonic”. Det är Alfred Holmgren som har gjort ett omfattande researcharbete kring nätfenomenet som inte bara gav Sonic-fansen ett ansikte, utan rentav bekräftade att de kan vara hängivna bortom alla begripliga gränser.
Artikeln om Alix Henriol får det att kännas i hela kroppen. Ner i magen. Det verkar först som att Alfred delar läsarens strävan att förstå, att han formulerar Alix stormiga och svåra känsloliv för att hon ska blottläggas som en bräcklig, missförstådd människa. Och att han vill närma sig henne för att nyansera bilden.
Men snart märker jag att det förakt som beskrivs från omvärldens virtuella näthatare, från de som vägrar förstå Alix, börjar ta sig uttryck även genom Alfred. Och plötsligt är läsaren och skribenten inte längre på samma våglängd. Min spontana känsla är att vi i sammanhanget, speljournalistiken, är ovana och klumpiga när människor ska skildras – framförallt verkliga tragedier. För trots att porträttet är fantastiskt välskrivet, väljer skribenten varken att ta den svagas sida eller att förbli objektiv.
Den intervju som följer är transkriberad fonetiskt, som för att lyfta fram alla asociala Alix svagheter i språket och hennes excentriska beteende. Denna späda kvinna, som drabbats av hjärtattacker och på fullaste allvar gift sig med Sonic i sin egen slutna föreställningsvärld, har fått lära sig leva med hatet, rentav vänt det till sin fördel. Och här utnyttjar en skribent detta till bristningsgränsen, för en artikel. En artikel som bara genom att uppmärksamma detta brännande livsöde gjort oss gråtfärdiga, men som tvunget går ett steg till. Och ett till. Över gränsen. Tills känsligheten är borta – och Alix har blivit en produkt, ett spel, som ska förlöjligas och sågas.
Fienden dryper av potential, och innehåller flera verkligt läsvärda artiklar. Men det märks att den i sitt sökande efter förkrossande ämnen ibland gör sig skyldig till att själv krossa dem.
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.