Våren 2001 var jag bara 17 år. Ändå skrev jag – i lika entusiastiskt som intimt samarbete med lovande ynglingar som Johan Hallstan – om spel på heltid. Vår envisa hobby hade, påskjutsad av det momentum som uppstått från internetexplosionens tryckvåg, tagit oss upp i nivå med karriärstegens fötter, precis så att vi kunde klamra oss kvar.
På bara ett par år i slutet av 90-talet hade vi hunnit bli tjenis och bundis med en ung och pigg, minst lika ivrig spelbransch. Det fanns inga fastvuxna, ingrodda och väl beprövade metoder för spelbolagens pressfolk att gå tillväga. Särskilt Konamis lilla lokala kontor gillade vad vi gjorde. Det var genuin, ömsesidig respekt – ingenstans förvanskad av omständigheter, läsarsiffror eller färgade åsikter. Och denna vår hade planeterna ställts i linje för att just vi skulle få ett av världens första exemplar av Hideo Kojimas nästa skapelse i händerna.
Man ska minnas att det här var en tid då spelarnas relation till Kojima var mer okomplicerad. Stjärnskottet hade stått för det banbrytande Metal Gear Solid, och världen väntade andlöst på den PS2-uppföljare som framträtt i den mest enastående cinematiska speltrailer som skådats. Nyheten Zone of the Enders var i denna världs ögon lika ofelbar som Kojima själv.
Johan blev en av dem jag som chefredaktör gav uppdraget att högaktningsfullt spela igenom scifi-äventyret. Med den ovärderliga PS2-testenheten under armen begav han sig lyckligt hem för en helgs sträckspelande. Aldrig hade vi känt oss viktigare.
Den 20 februari 2001 publicerades recensionen – som skulle komma att dra åt sig världens ögon. De missunsamma började genast ifrågasätta om vi ens hade spelat Zone of the Enders. Varför skulle en svensk spelsajt med ett kufiskt namn ha fått äran att vara först? Recensionen översattes och citerades, och de internationella diskussionsforumen blossade upp i brand. Spelet hade “bara” fått en sjua, respektive en sexa, i betyg. Kunde man vara först med det största – och göra så?!
Huruvida Konamis svenske representant fick smisk av högre ort förtäljer inte historien. När vi senare frågade honom ryckte han mest förstrött på axlarna – han hade ju respekterat oss för vårt oberoende och vår ärlighet. Det var därför han hade valt oss.
Man hade önskat att det internationella spelmediaklimatet såg ut som denna utopiska historia om ömsesidig respekt och ryggrader av titan. Men det är lätt att vackla i den uppfattningen när man som jag sett hur det går till därute. Många spelskribenter är trots allt bara fans som velat få in en fot för att glänta in i värmen. Således påverkbara. Och spelmedia är i stort – med sina strama budgetar – beroende av de ökända, alltid omdiskuterade “bjudresorna”.
Det handlar förstås om vad man gör av situationen. Svenska PR-personer har aldrig försökt påverka resultatet av de resor jag åkt iväg på. De har snällt hoppats på vänliga ord. Men när det blir internationell business och betydande för marknadsföringsapparaten i sig – som när spelbolagen väljer att utannonsera ett nytt spel med ett reportage i Gametrailers TV, eller smälla upp världens första recension på omslaget av Game Informer – ska man på allvar aktivera sitt kritiska tänkande.
När jag under 2003 drev två speltidningar fick jag en del erbjudanden som skulle fått ärliga journalister att rynka på näsan. Ofta handlade det om att spelbolaget ifråga ville betala för att skjutsa upp sitt spel på omslaget. Någon skamlös gång om att vi skulle skriva kontrakt på att sätta ett fördelaktigt betyg för att få recensera ett visst spel först. Jag godtog aldrig något sådant erbjudande, men eftersom frågan fanns, måste det ändå i detta klimat av konkurrens och överlevnad, finnas mer desperata svar…
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.