Finns det något som kan kallas speljournalistik? Och isåfall, finns det praktiska utövare värdiga epitetet? Cynikerna tycker frågan är lika larvig som den om huruvida spel är konst. För nej, enligt dem är vi alla lismande små inställsamma och underkastade horor som i gycklarmössor dansar efter speljättarnas uppmanande fingerrörelser, och spelen vi skriver om lika mycket skräp som en påse chips och tusen snabba kalorier på McDonalds.
Spelmedia har under sina trettio levnadsår fått kämpa lika hårt för respekt och acceptans som de entusiaster som läst den, och precis som mediekultur i stort varit en spegel av sin rörliga samtid. Denna spegelbild har förändrats så snabbt att cynikernas memorerade intryck av den åldrat och vissnat till fördomar.
Och går man tillbaka med fingrarna bland barndomens gamla tidningspärmar och videoband finner man svaren på de flesta av dessa. De kommer från en enklare tid, då spelarna var barn och spelmedia gjordes för dem. Japanska spelmagasinet Famitsu är ett statyliknande monument över denna tid, eftersom det i stort sett stått oförändrat, med förenklat språk och färggrann estetik.
I en barndom av tekniska begränsningar som i sin renaste form innebar två streck i kamp om en kubisk prick var “spel”, eller engelskans “games” – som översatt blir “lek” – en självklar benämning på vår sysselsättning. Den var motsatsen till allvar; poänghetsande tävlingar, degenererande repetition.
Idag är de enda gemensamma nämnarna för spel att de är digitala och interaktiva. Man brukar säga att de har vuxit upp med spelarna. Och spelmedia har således givetvis reflekterat samma evolution. På hemmaplan blev pressetiskt tveksamma, Nintendo-klubbsdrivna Nintendo-magasinet med åren till glada och humoristiska Super Power, som sedermera började “ta spel på allvar” under namnet Super Play när marknaden fick sitt verkligt popkulturella genombrott med Sonys PlayStation.
I SVT:s 90-talsosande och charmigt krystade program Sajber överlät man ofta speltestandet till barnen, och ställde dem sedan naiva frågor. Sajber var på alla sätt en produkt av sin tid; att se det idag är att sätta ansikten och röster på spelmedias hockeyfrillebärande ungdom. Tack vare internets ombytliga och omedelbara genomslagskraft har gränserna mellan det skrivna ordet och det talade suddats ut. Idag är spelmedia inte bara en månatlig, statisk text av en skuggperson som står oemotsagd – idag är spelmedia den där entusiastiska bloggen du kan relatera till, lika mycket som det där podradioprogrammet du har med dig i lurarna genom ditt vardagliga liv. Bredden och uttrycksfullheten visar på en mognad.
Men är spelen verkligen mer än bara underhållning till varje pris? Slösar vi våra livs tid, snarare än investerar den i något berikande? Svaren på frågorna bär bara du inom dig. För det är du som avgör vad som är viktigt i ditt liv, vad som berör dig, vad som gör din existens värdefull. Konst ska vara sådan – den ska göra skillnad i ditt liv; den ska skaka om och i förlängningen inspirera dig. Om konst inte gör någon skillnad, är den inte konst. Därför är spel konst för mig. Och därför ägnar jag mitt liv åt att “ta spel på allvar”. Om det gör mig till definitionen av en journalist spelade aldrig någon roll.
Publicerades urspungligen i speltidningen Level, 2011.
